”Adonis” – Jens Liljestrand

Innan jag kan börja läsa i Jens Liljestrands ”Adonis” måste jag vänta av olika anledningar. Under tiden hinner jag läsa en del positiva utrop. Detta färgar naturligtvis av sig när jag väl börjar läsa boken. Det färgar också av sig att jag var så övertygad om att jag skulle älska hans novellsamling ”Paris-Dakar” att jag blev helt förvånad när jag inte gjorde det. Av någon anledning är jag lika övertygad den här gången om att det är annorlunda nu. Bortsett från Jonas Karlssons nya novellsamling var ”Adonis” förmodligen den bok som jag såg mest fram emot att läsa i höst.

Kom till saken.

Jag hade höga förväntningar på ”Adonis” också.

De infriades till viss del.

”Adonis” handlar om en studentkör. Nu återförenas de igen efter en himla massa år. Men en är död och en är inte bjuden. Detta är informationen som bjuds. ”Adonis” handlar dock om så mycket mer.

”Adonis” handlar om en studentkör i Lund på 90-talet. Från början är det bara en kille som får en sjungning, eller ett studentspexuppträdande. Han plockar ihop några riktigt musikaliska killar, Adonis växer. I kulisserna finns alltid CC, som vill killarna så väl, men gör dem så illa. Där finns även hans dotter.

Jens Liljestrand berättar historien om när de här männen träffas flera år senare. Det är Bengt som har bjudit in dem. Tycker männen att det ska bli trevligt att ses igen efter så många år? Jag kan inte svara på den frågan. De är som syskon, som bröder, som har någonting gemensamt, någonting de har upplevt och de är genom detta ihoptvinnade med varandra och nu ska de träffas. Sist de träffades var inte i något roligt sammanhang. Liljestrand varvar historien om återträffen med episoder från tiden som männen sjöng tillsammans. Vi får läsa om historien ur många olika synvinklar. I början har jag lite svårt att lista ut vem berättarjaget är (det skiftar), sedan tänker jag att det är en poäng. Och därefter tänker jag att det är ett jädra pillrande som författaren har ägnat sig åt för att väva ihop sin berättelse.

Det är inget rakt berättande. Innan man börjar känna igen händelserna och kan lista ut vem personerna är får man koncentrera sig, inte tänka på annat. Jens Liljestrand berättar om männen. Alla som skriver om Liljestrands litterära karaktärer nämner ”mannen”. Kvinnan är i de texter som jag har läst av Liljestrand statist. Och inte drar sig författaren från att skildra riktigt osympatiska män. Jag tror inte att jag har läst om någon genomsympatisk person i någon av de berättelser jag läst av Jens Liljestrand. Detta är ingen nackdel. Jag gillar sympatiska människor, men de är sällan intressanta romankaraktärer.

”Adonis” är inte en roman om manlig vänskap. Det är en roman om åtta män som har ett gemensamt förflutet och funderar på om de har en gemensam framtid. Bit för bit läggs pusslet och när romanen är utläst har åtminstone jag ett svar på den frågan.