Efter att ha sett på Norge-nyheter och läst på nätet nonstop hyrde jag några filmer igår eftermiddag, bara för att. Något annat. En paus. Ni vet. Vi skulle börja med att kolla på ”Due date”, som verkligen är en paus gissar jag. Och sen visade det sig att dvd-spelaren lagt av… vi kunde inte se en enda sekund av dem.
Men, men.
Som alltid efter såna här stora omvälvande och tragiska händelser känns ju mycket normalt, vardagligt så extremt futtigt och oväsentligt sen, men det är ju också så att man kanske bara orkar med en viss mängd av nyheter / tragedier. Här kommer ett inlägg jag skrev förra veckan, och hade förpublicerat till idag på söndagen. Långt innan allt i Norge hände. Efter Utöya gick jag in och lyfte ut det, det kändes precis så där onödigt att börja jiddra om böcker, men… Det är en paus. Eller det är det som fortsätter, för nu gör det ju det. Resten av livet, och arbetet, och sorgen, och allting. Hur ofattbart det än känns så gör det ju det.
Here goes:

Fick plötsligt lust att läsa om ”Dansar Elisas? Nej!” av Katarina Kieri häromveckan, så off till bibblan och leta fram den. Mindes inte mycket från förra läsningen, år 2004, bara det här med mamman som gått iväg och aldrig kommit tillbaka. Mindes tex inte alls den lilla granntjejen i Elias nya hus, hon som är så allvarlig och alltid springer nerför trapporna för att det bor en som håller på att dö i våningen under henne. (Det visar sig vara en äldre tant som varit, ja, ungefär lite ironisk. Barn och ironi, ni vet.) ”Anna-fladdret” kallar iallafall Elias den springande grannen för.
Om vi höll på med den där 30 dagars-utmaningen så hade hon varit en given kandidat till bästa karaktär-inlägget.

Och en annan fantastisk sak i den: tystnaden. Mm, den utspelar sig i Lule. (Jaja, Luleå. Men det där å-et är bara en stavningseftergift.)

Johanna Lindbäck