Jag lägger ifrån mig boken, släcker lampan och rullar bort mot min halvsovande man som ligger under täcket. Mammas och pappas sjuttiotalspåslakan i orange och gult. Mjuka, efter åratal av användning. Trygga, hemtama. Numera finns de i mitt linneskåp. En liten flisa trygghet även för en trettiofemåring. Kanske betyder de tur, mina föräldrar är lyckligt gifta sedan 30 år, har varit ihop i 36.

Jag rullar bort mot min man, lägger armen runt hans varma kropp och viskar in i mörkret Vi ska aldrig skiljas, visst?

Det är faktiskt inte så jävla Happy, happy med skilsmässor tänker jag när jag läser Helena von Zweigbergks ”Anna och Mats bor inte här längre”. Och det är aldrig ens fel att två träter. Ömsom ligger sympatierna hos Anna, ömsom hos Mats. Men hela tiden, ständigt och jämt, hos barnen. Allt detta dåliga samvete som projiceras på dem, all denna ängslan och ledsenhet som finns hos dem. Molly som försöker göra alla till lags, Sebbe som rycker på axlarna på ett sätt som bara så himla ledsna tonårspojkar kan göra.

Och jag tänker på Tage som snusar i sin säng, jag hör de där sovljuden som han gör. Älskade barn, vi ska göra vad vi kan för att fortsätta älska varandra, vad vi kan för att du inte ska hamna emellan. Vi kan inte lova något, men vi kan lova att göra vad vi kan.

Allting ligger som en våt filt över Anna och Mats. När Anna skaffar nya kläder, sådana hon ska använda efter skilsmässan för att gå på fest, vara snygg, förföra en man. Och så blir det platt fall. När Mats träffar en ny kvinna och så blir det platt fall.

Och ekonomin, vi ska inte tala om ekonomin. Havregrynsgröt och skorpor de veckor man inte har barnen. Att man inte kan bjuda den person som man har varit gift med i 20 år, på middag på restaurang utan att tänka snåla, mörka tankar. Vem som ska betala.

Helena har gjort det igen, inte lika starkt som i ”Ur vulkanens mun” men bitvis samma nerv. Samma träffsäkra, ruvande obehagliga läsning så man skruvar på sig under läsningen. Det händer här och nu, Anna och Mats bor inte här längre.

Och jag tar ett hårdare tag om min man som yrvaket mumlar, nej, såklart vi inte ska.

Johanna Ögren