”Alla” pratar om den. ”Happy, happy” med Maria Sveland och Katarina Wennstam som redaktörer. Två författare och skribenter jag gärna läser och gillar.

Men nu är jag en smula kluven. Jag tror nämligen att det här med skilsmässans tabu är en smula överdrivet. Det sker en mängd skilsmässor i Sverige varje år, på Twitter såg jag en andel på 50% nämnas. Många skiljer sig. Jag hör det ständigt, både i den egna bekantskapskretsen och i mina föräldrars. Jag ser en mängd samboskap (mångåriga) som barkar åt skogen.

Folk pratar om det. Om halva den gifta befolkningen skiljer sig så kan det ju knappas anses som tabu. Vad man istället borde nämna är förstås synen som varit på skilsmässan som ett misslyckande i den mediegegga där redaktörerna ingår. Man ska vara lyckad. Man ska vara kåt, glad och tacksam, för att citera Dalle. Man ska vara framgångsrik och ha en härlig familj och bästa jobbet och man ska vara snygg och ha fantastiska hobbies. Man ska vara lyckad. I det konceptet ingår inte en skilsmässa.

Men för många vanliga familjer därute, där prestige och karriär och pengar inte är allt, där sker skilsmässorna och där pratas det också om dem. Ibland i en särskilt skvallrig ton, ibland med en axelryckning, ibland med ett äntligen! Ibland gratuleras det och ibland beklagas det. Men de är mer sällan något som räknas som ett tabu som det inte pratas om, mer sällan något som inte får ske. Även på små orter är det inte så tungt och skrämmande, det där med skilsmässa. Det påminner lite om det resonemang som Liljestrand för kring klassaspekten i sin utmärkta recension.

Själv tycker jag inte att skilsmässa är ett misslyckande. Men jag skulle sörja om vi skilde oss (jag är alltså gift), av den enkla anledningen att jag gärna vill leva med min man länge än. Att jag vill ge min son tillgång till två lyckliga föräldrar i en familj. Oavsett att jag tror att han skulle vara lycklig även om hans mamma och pappa inte bodde ihop (nyckelordet är väl lyckliga). Jag skulle sörja att kärleken inte höll, eller räckte livet ut. Jag sörjer mycket här i livet utan att för den skull räkna sorgerna som misslyckanden.

Ur spår! Hamnade jag nu. När det gäller ”Happy, happy” tycker jag att det ibland blir lite krampaktigt i texterna, lite för mycket rättfärdigande av beslutet att skiljas. Lite för mycket av ”det bästa jag gjort”. Det måste få finnas plats för sorg i en skilsmässa också. Att sörja någon man ändå haft kär (om skilsmässan är någorlunda lycklig och det poängterar påfallande många av skribenterna att de har och har haft, en lycklig och vänskaplig skilsmässa). Men det är min personliga åsikt.

Bäst tycker jag nog om de gamla rävarnas texter. Gudrun Schyman lyfter sin skilsmässa snyggt över det personliga och gör det till en politisk fråga. Maria-Pia Boëthius pratar om svårigheter, men också om utfallet, den extra familjen som faktiskt kommer av en skilsmässa med barn och nya partners. Många av de övriga är för uppe i det, har lite för färska sår, för att de ska se helt nyktert på det. Mian Lodalen är en annan bra skribent i antologin, mycket personlig men lyckas ändå hitta ett igenkännande tonfall i sin text som är lätt att relatera till.

Nu är det visserligen enbart kvinnliga skribenter i antologin och t ex inget par som fått skriva om samma skilsmässa ur vardera synvinkel, men jag tycker att det finns en annan gemensam nämnare och det är att det nästan alltid verkar ha varit kvinnans beslut att gå ( i det fall det varit tvåkönade äktenskap that is). Att det har varit hennes uppgift att säga att det här inte håller längre. Det är också ett intressant fenomen som är värt att fundera över. Sjuttiotalistkvinnorna, kanske mindre rädda att skiljas på grund av den radikala tidsanda man föddes till? Att sjuttiotalisterna har det modet och det stödet i ryggen om man bara jämför med en generation bakåt. Man klarar sig själv, man fixar det. Ur den synvinkeln tycker jag att ”Happy, Happy” har en viktig dokumenterande funktion. Inte minst kan det visa att den nya generation som nu (tydligen, det är ju en annan pågående debatt) allt mer frekvent önskar gifta sig TROTS att de är feminister (detta SVEK mot systerskapet) gör det för att de vet att om det inte funkar, är det ju bara att gå. Säga att det inte håller längre. Att jag tror vi måste prata faktiskt.

En skilsmässa är inte tabu.

Johanna Ögren