Bokhora made me do it

Det här är helt och hållet bokhoras fel. Jag läser fantasy! Eller ”fel”, influens kanske är ett bättre ord. De här två böckerna hade jag iallafall aldrig lånat för några år sen utan avfärdat ganska direkt pga genre, men nu… Tja, kan väl testa? Hej och hå, här breddar vi våra vyer!

”Divergent” av Veronica Roth plöjde jag i två sittningar. Snabbläst och ganska spännande om ett samhälle som är uppdelat i fem olika fraktioner / grupper och när man är 16 väljer man baserat på ett personlighetstest vilken man ska tillhöra. Alla fem har olika uppgifter i samhället. Beatrices föräldrar tillhör den osjälviska gruppen som pga sin läggning får styra samhället. (De har ju inget vinstintresse.) Men Beatrice känner sig inte så osjälvisk och hennes test visar att hon är en av de farliga: hon har lite blandat i sig! Flämt! Hennes val blir att gå emot familjen och ansluta sig till de som ska försvara samhället. The dauntless. Ett nytt namn; Tris, några veckors hård träning och urvalsprocess följer där man ska se vilka som platsar och det är ju skitsvårt men det finns en spännande instruktör, Four, som är ganska speciell på många sätt och… You fill in the blanks.

Har läst massa strålande recensioner om den här, och jag tyckte den var okej men inte mer. Roligast att läsa om Tris och Four, men de var ju inga Taylor Markham och Jonah Griggs (det är ingen!). Överlag, är det inte ofta som hjältinnorna och deras familjer är så extremt menlösa och färglösa i såna här böcker? Jag tänker tex även på ”Matched” av Ally Condie? Som när de pratar med sina föräldrar, sitter och äter middag. Det låter alltid som att de är totala främlingar för varandra, artiga till tusen. Absolut inte som några normala sextonåringar och några normala föräldrar. Sen blir de ju lite upplivade när äventyren kommer igång, men ändå. Bleka! Jag saknar verkligen den realistiska edgen där.

”City of bones” av Cassandra Clare ides jag bara läsa 208 skummade sidor av. Alla de här beskrivningarna av folkslag, vilka makter de har, hur deras historia sett ut och varför de hamnat i krig med varandra way back when och hur det märks nu? Ett ord: GÄSP. Jag tycker sånt är så otroligt tråkigt, och det är just därför jag alltid haft svårt för fantasy. Som ni förstår, i ”City of bones” fanns det massor av den varan. Inte min grej, så tack och hej Clary Fray.