Har levt med ”Min kamp 6″ senaste dagarna, men innan den var det ju ”Robothjärta” av Natalie Standiford som jag tyckte hade en mycket bra första halva. Glädjande nog förändrades inte det, andra halvan var lika bra.

Jag gillar huvudpersonen, Bea, och hennes vän Jonah som alla på skolan kallar Ghost Boy för att han är blek som ett spöke. De är ganska udda båda två. Men framförallt gillar jag allt fluff runtomkring dem som jag ofta tycker just amerikanska YA-författare är så bra på. Intressen, små utvikningar, sk extraupplysningar. Tycker inte det finns lika mycket sånt i svenska ungdoms, eller också är det på ett helt annat sätt… jag vet inte? Det är iallafall det där extra (och ganska ordrika) som gör att man börjar gilla figurerna, känner samhörighet, blir intresserad, får dem att kännas som riktiga människor. Här var det till en början specialintresse att efterhärma 60-talsfilmer men det finns mycket, mycket mer.

På infosidan står det ”för dig som gillar filmen Juno eller Nick och Norah”, och det kan nog stämma. ”Robothjärta” är lite, lite speciell men på det allra bästa och finaste sättet. Gillar man den, så gillar man den nog verkligen. Jag hör definitivt till den gruppen.

Johanna Lindbäck