Carrie, lilla Carrie

Jag läser ju del två i The Carrie Diaries just nu, har bara ett fåtal sidor kvar. Det här är boken om hur Carrie kommer till sitt älskade New York och träffar de viktiga människorna i sitt liv. Första boken slutade ju med att Samantha Jones gjorde entré på banan, ganska tidigt in i denna uppföljare blir Carrie kompis med en viss rödhårig Miranda Hobbes. Fint!

Carrie börjar på skrivkurs, träffar (känner vi igen detta mönster?) en mycket äldre man som hon börjar dejta, lär känna alla de viktigaste människorna i NY, mycket tack vare Samantha – som är förlovad kan ni tänka! – och genom allt detta håller hon oskulden intakt. Skickligt i åttiotalets New York måste jag säga. Den staden under den tidsperioden var inte direkt känd för sitt viktorianska leverne. Jag håller detta emot Candace faktiskt, det är så o-Carrie att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Dock röker denna sjuttonåriga dam som en borstbindare och vodkadrinkarna står som spön i backen så där är hon väl trogen TV-manus.

Och kläderna! Nu har hon helt gått bananas, Candace. Där jag tyckte att klädbeskrivningarna var ganska mediokra i första boken, känns det som om hon försöker efterapa Patricia Fields okonventionellt knasiga klädstil men eftersom Bushnell själv verkar sakna den här trendgenen, blir det bara platt och underligt. Detta att Carrie Bradshaw skulle gå på New Yorks gator iförd sjukhusscrubs? Och därigenom se trendigt cool ut? Tror inte det, va.

Jag längtar redan lite efter del tre. Trots att jag inte tycker om alla avsteg som gjorts från TV-serien så är jag ändå helt hooked på detta, på ett sätt som jag aldrig varit med Bushnells övriga böcker. Har läst flera stycken både på svenska och engelska men aldrig riktigt fastnat. Förrän nu. Den här serien kategoriseras under YA, vilket jag tycker är lite intressant och antagligen därför som detta med oskulden är rätt centralt. Sprit och cigaretter är tydligen ok, att ligga runt är det inte riktigt. Men för att vara amerikansk YA tycker jag ändå att den är befriande.