Bokhora.se

24/04 2011
21:30

Man kan tycka mycket om hjältarna och huvudpersonerna i Leif GW Perssons deckarserie, men de väcker åtminstone känslor. Bäckström och hans supersalami är nästintill outhärdlig, jag blir ofta så vansinnigt förbannad när jag läser, och egentligen är ju även den rättskaffens Lars Martin Johansson ganska så gubbig och sexistisk, en typisk hanne för sin generation kan man väl säga. Som kommer undan. Ja, vi kan typen. Fast man kan ju inte låta bli att gilla, ändå. Det är ju just det.

Det var med sorg och vemod i hjärtat som jag läste den sista boken i serien om Bäckström, LMJ, Jarnebring och de andra.

Också titeln slår an tonen: ”Den döende detektiven”. Slaktaren från Ådalen, mannen som kan se runt hörn, Lars Martin Johansson råkar ut för någon sorts hjärtinfarkt utanför Stockholms bästa korvmoj (jag förstår att han åkte dit för att käka, gör det ni med), Günters borta på Karlbergsvägen. Läkaren som får LMJ på sitt bord behöver hjälp med ett 25 år gammalt brott, nyligen preskriberat. Men hennes döde far behöver ro i sin själ. Mordfallet som det rör sig om, involverar en 9 år gammal flicka som försvann spårlöst från sitt hem för 25 år sedan. Vad och vem råkade hon ut för? Och vem äger rätten att döma?

Just det sista tycker jag är intressant och något som GW gärna hade fått trycka på och utveckla ytterligare. Lars Martin Johansson kommer mördaren på spåren. När rättvisa inte längre kan skipas i rättssalen, vad gör man då? Och hur får man ro i sin själ? Jag har tjatat om det förr, t ex med Åsa Larsson. Att motiven bakom, det psykologiska, är lika intressanta och framförallt detta med människans komplexa natur. Den svartvita världen existerar inte. Det som är ont kan också vara gott, och vice versa. Det ser man ju också på till exempel Bäckström. Han har viljan att göra gott, ändå. Eller åtminstone göra rätt. Det han tycker är rätt förstås, men uppsåtet får man ändå ta i beaktande, trots att slutresultatet blir vad det blir.

Av Bäckström och supersalamin inte ett spår här dock. Detta är Lars Martins show från början till slut. Och han levererar. Som han levererar! Som vore han i sin krafts dagar. Effektiv, snabbtänkt. Men också däremellan trött, gammal och sjuk. Och matglad. Som om han bara orkar vara sig själv i små, små glimtar.

I senaste Babel spoilades tydligen slutet i den här deckaren. Jag tycker faktiskt inte att det gör någonting. Det är klart att vi, precis som med chicklit, vet att slutet gott allting gott i kriminalromaner av det här slaget. Hjälten löser alla brott och klarar upp alla mord, så ock denna gång. Denna sista gång i Leif GW:s regi.

Vet ni, jag saknar honom redan.

 

5 kommentarer

5 kommentarer till Den döende detektiven – Leif GW Persson

  1. Tack för alla underbara bokprat. Jag uppskattar dem och drömmer genom sidorna.

  2. Nja, det är väl snarare påfallande ofta hur förövaren inte får sitt straff eller hur hjälten ibland inte ens riktigt lyckas reda ut hur det ligger till i Leif GWs värld. Min far brukade bli lite sur på att det inte var några riktiga avslut i böckerna.

    • Åh, så har jag aldrig tänkt på det! För mig har det varit så glasklart hur brotten som begåtts gått till. Däremot är han ganska bra på att låta mördarna gå fria, lite åt det hållet svävar ju även den här boken – men hur det har gått till har vi väl nästan alltid fått veta ändå? Även om de inte åker fast?

  3. […] kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som har skrivit om den är DN, Bokhora och […]

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida