Bokhora.se

18/05 2011
7:00

Christoffer Carlsson debuterade med ”Fallet Vincent Franke” förra året och nu är han tillbaka med ”Den enögda kaninen”. Det är en roman som ger mig lätt ångest eftersom huvudpersonen, David Flygare, verkligen bara råkar snubbla in i en mardröm och till skillnad från morfinisten Vincent Franke är han en helt vanlig kille. Några år över tjugo, har lämnat sin pyttelilla hemort Dalen för att plugga filosofi i Stockholm, men kommer hem på sommarlov. Börjar såklart vara med sina gamla kompisar igen, ett gäng killar (och en tjej) som inte lämnat utan bor kvar och hankar sig fram på a-kassa eller soc…. eller småstölder.
En av kompisarna har en liten alternativ karriär på gång, och i centrum för den karriären står ett övergivet hus i skogen. David har aldrig vetat om det förut, men det här speciella huset blir deras nav under sommarnätter och kvällar. I början är allt okej. Han träffar sina kompisar, tar upp den lösa kontakten med en tjej, dagarna flyter. Men sen går en sak snett för kompisen och David och alla andra blir indragna.
Jag avslöjar inte mer än så, men ångest alltså. Den typen att man sitter där med ”nej, gör inte så!”-råd dunkande i bröstet. (Och tror ni karaktärerna gör som jag tycker? Nej.)

I ”Vincent Franke” var det Stockholm som gällde, här i ”Den enögda kaninen” är det glesbygd. Carlsson kallar sin genre för glesbygd noir. En annan författare jag tänkte på när jag läste var Henrik Kullander som också har skrivit om den här typen av samhällen och om det att lämna / vilja något och sen komma tillbaka till de som inte gjort det valet och kunna kombinera de här två viljorna i sin person. Inte vara för annorlunda och förneka ursprunget, men ändå vara lite annorlunda. Samt det lite mystiska som Kullander också har, för det är inte bara straight up småstölder och skit i Dalen, det är även en krypande mystisk känsla. Tex med Davids granne Kasper som har sin enögda kanin. Creepy kille, lite orakelaktig? Eller flirten med ”Den hemliga historien” och syskonparet Julian och Justine som ingen av kompisarna vet vad de har för förhållande men…  Älskar ju den referensen.

Ödehuset ligger mitt i skogen och det här är en roman där det hela tiden känns som att saker skymtar bakom träden, man ser dem inte helt klart. Jag gillar det väldigt mycket! Skickligt skrivet att få fram den stämningen och samtidigt lyckas hålla allt så realistiskt och tonsäkert i Dalen. Alla som har varit i en glesbygd kommer att känna igen sig, lovar. Jag tycker inte att historien i sig är så fantastisk men jag tycker Christoffer Carlsson är mycket duktig på att skapa just den där stämningen och få fram sina karaktärer. Tonsäkra, realistiska som sagt, och komplexa. Bland alla dussindeckare är det skönt att läsa såna här romaner också där de vanliga klyschorna och det vanliga tråkiga persongalleriet saknas. Allt blir mycket bättre och intressantare utan dem.

3 kommentarer

3 kommentarer till ”Den enögda kaninen” – Christoffer Carlsson

  1. […] om Den enögda kaninen: Bokhora, Kulturdelen, Bokmalen, Fru E, Eli läser och skriver, Bokbabbel, […]

  2. […] om boken: Bokhora gillade som jag stämningen, liksom Bokmalen. Eli läser och skriver tycker om drivet i berättelsen […]

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida