Jag tänker på en annan sak i samband med den text som jag skrev om ”Happy, happy”. Att det här är en sådan där bok där alla som recenserar känner sig manade/tvingade att dra in personliga erfarenheter. Berätta om sin egen status som gift/ogift/skild/sambo/förälder och whatnot. Sin erfarenhet av skilsmässor. På ett sätt som det inte är med andra böcker, vare sig de är fakta eller fiktion. Det finns ett par sådana ämnen. Men barn och familj är nästan alltid överrepresenterat. Få saker är så brännbara som just det. Få saker kräver så mycket licens för att få tycka. Det är intressant. En majoritet av de recensioner jag har läst av den här boken (inklusive min egen och min mans, som publicerades i tidningen Arbetaren) har haft dessa passager där man redogör för den egna erfarenheten.

Det borde ju inte behövas.

Johanna Ögren