”Döden på en blek häst” – Amanda Hellberg

Det är två saker jag tycker blir mer och mer spännande för varje sida jag läser av Amanda Hellbergs ”Döden på en blek häst”.
1) När ska jag tycka att det blir för skräckigt?
2) Konsten!

Förklaring:
1) Jag vågade läsa 80 sidor av ”Låt den rätte komma in”. (Det är kring sidan 80 vampyrgrejerna börjar, om ni undrar. ) Skräck är inte min genre, och Amanda Hellbergs förra ”Styggelsen” var ju en sån. Så det var med stor tvekan jag tog mig an denna, men jag gillar hennes blogg så jag tänkte kom igen, jag är vuxen, det är inte riktigt blod på teve, våga vinn.
Och vet ni, jag läste hela. Utan problem. Det var lite skräckigt på en del ställen, men mer som en vanlig thriller/spänning än vad jag hade väntat mig. För en del kanske detta är avskräckande, men perfekt för mig alltså.

2) Huvudpersonen Maja Grå flyttar från Sverige till Oxford för att gå en konstskola ett år. Jag älskar när författare stoppar in saker de har specialkunskaper om! Älskar älskar älskar. Det spelar ingen roll om det handlar om rörmokeri, hattmakeri eller målande, det blir alltid så bra. Alltså suger jag i mig alla Maja Grås lektioner, tänkande kring dem och framgångar på området, med stor förtjusning. Skulle gärna läsa ännu mer om att köpa rätt penslar och välja papper och tänja självförtroendet.

Men förutom att sitta och skapa i en ny stad (fantastiska Oxford!, man kan inte gilla aka-porr och inte ha en öm punkt för Oxford) i ett nytt land finns det flera andra mycket viktiga saker i Maja Grås liv. Hennes mamma som försvann spårlöst när hon var tio har nu precis innan terminsstarten mördats i Brighton där hon bodde. Maja har aldrig vetat vart mamman tog vägen eller vad hon gjort under hela den här tiden.

Jag tycker balansen i den här romanen är jättebra. Konstskolan som sagt, Majas nya kompisar och lärare, hennes problem med liv och skapande, och sen som ett annat driv mordgåtan som hon såklart tänker väldigt mycket på och blir involverad i. Allt utpytsat i bra tempo; inte snuttigt och ytligt, men heller aldrig segt. Det är en riktig bladvändare, och resultatet blir både trevligt och mysigt och spännande, utan att hamna i facket ”mysdeckare”, för det är ju något annat. Jag hejar på Maja, trivs i Oxford, kittlas lagom av det mystiska. Ja, jag gillar verkligen ”Döden på en blek häst” mycket!

Läs också vårt måndagsmöte med Amanda i samband med att ”Styggelsen” kom ut.
Och här hittar ni Amandas blogg.