Först börjar jag läsa John Ajvide Lindqvists ”Lilla stjärna” på tåget till Uppsala, sedan ser jag ”Låt den rätte komma in” på Uppsala stadsteater (den var ungefär som jag trodde att den skulle vara (jag blev inte så rädd) – men måste man inte ha läst boken eller sett filmen för att förstå allt i uppsättningen?). Det var en hel del Ajvide Lindqvist i helgen om man säger så.

Jag blev så himla kär i ”Låt de gamla drömmarna dö”. Jag blev så himla kär att jag kände att jag måste läsa ”Lilla stjärna” också, trots att jag inte har gått upp i brygga av förtjusning efter att ha läst hans tidigare böcker. Uppskattad läsning, ja. Brygga, nej. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Men nog irriterar jag mig på ostbågarna. Hur Teresa mumsar ostbågar. Det finns vissa ordval som Ajvide Lindqvist svänger sig med som jag hakar upp mig på. Som ”mumsar”. Jag vill inte ha ”mumsar” i mina böcker. De kan äta, tugga, eventuellt också knapra, men helst inte ”mumsa”. Jag diskuterar det med min pojkvän. Han gillar mumsandet. Han gillar att Teresa mumsar ostbågar. Han tycker att det skapar realism. För min del är jag ju inte vidare förtjust i ostbågarna heller. Kanske vill jag helt enkelt kliva in i helt andra världar när jag läser böcker? Mat som jag inte äter, platser som jag inte besöker. Biff bourgognen i Carina Rydbergs ”Den som vässar vargars tänder” är ingenting som jag själv skulle sätta tänderna i, så därför gillar jag att läsa om den. Det känns exotiskt. Eller maten i Agnés Desarthes ”Ät mig!”: också exotisk. Åtminstone i mina ögon. Ostbågar är väldigt oexotiskt. Väldigt lite en annan värld. Och herregud! Nu får ostbågarna vara symbol för himla många saker, det hoppas jag att ni förstår, men kort sagt: jag är inte överförtjust i de mest realistiska inslagen i ”Lilla stjärna” och i mångt och mycket är väl den här boken Ajvide Lindqvists minst övernaturliga bok.

Däremot bör man förstås vara medveten om att även jag tycker att John Ajvide Lindqvist har en oerhört hög lägstanivå. Han är ju briljant på jättemånga olika sätt: hans fingertoppskänsla när det kommer till populärkultur finner jag mycket underhållande. Jag vet få andra svenska författare som med en sådan naturlighet kan blanda in Håkan Hellström, Amy Diamond och David Bowie i sina historier. Och The Ark. Som följer en av huvudpersonerna, Theres, som en skugga, genom boken: på Trackslistan, på Allsång på Skansen.

Och inte kan jag sluta läsa i ”Lilla stjärna” heller. Det hör inte till ovanligheterna att jag går och läser, klart att jag måste gå och läsa om kapitlet inte är utläst när pendeltåget stannar. Så är det ofta. Men ”Lilla stjärna” har en behändighet som passar mycket bra för läspromenader. Och en ”bara ett kapitel till”-känsla, som gör att jag rinner genom sidorna. Min lässvacka är därmed botad. Som vanligt när det gäller Ajvide Lindqvist för övrigt. Det är inte första gången han bryter igenom. Och jag hoppas verkligen, verkligen att ”Lilla stjärna” blir film. Det finns vissa scener i boken som jag skulle älska att se på vita duken.

Johanna Karlsson