Måndagsmöte: Cilla Jackert

Om jag tänker ”viktig tevehistoria” så är det två serier som står ut extra, extra mycket för mig. Engelska This life som visades på 90-talet och svenska SPUNG som gick 2002-2004. Jag hittade båda två av en slump, hade missat de första avsnitten, men sen… fast. Helt och hållet. Älskade dem. Sen dess har jag ju sett ett par till såna fantastiska som tex Vita huset innan Jimmy Smits kom in, tidiga ER/Cityakuten och speciellt när George Clooney var med, Six feet under, första säsongen av In treatment och så, men This life och SPUNG är nånting extra. Jag såg dem i helt rätt tid i livet och i helt rätt sammanhang. Perfekt tajming på båda två. De är ju hemskt olika, men ändå, perfekt tajming.
Sen massa massa år senare kom twitter och där blev jag tipsad att följa en tjej som hette Cilla Jackert. Hade aldrig hört talas om henne förut, men vet ni vad hon har gjort? Skrivit SPUNG!! Och utöver det även arbetat med Tre kronor, Nya tider, Lite som du, Svaleskär, och ett par norska serier.
Här kommer mitt måndagsmöte med henne.

Vad läser du just nu?

Jag läser Tina Feys ”Bossypants”. Första delen om hennes barndom var rolig, men en aning tillkämpad, så därför la jag ifrån mig boken ett tag. Jag klarar inte av att bli besviken på henne, hon är en ikon i mitt liv. Jag gav i alla fall boken en ny chans och när hon kom in på sitt professionella liv blev den mycket underhållande. Dels för att hon är extremt rolig men också för att det är skönt att se att hon brottas med exakt samma saker som jag gör, trots att hon är en av världens mest namnkunniga manusförfattare som tjänar femtiomiljarder gånger mer än jag. Typ.

Jag läser också Nina Hemmingssons ”Mina vackra ögon”. Hon är ett geni, jag följer henne på Twitter och hon är vass, rolig och smart. Precis som hennes böcker.

Hur jobbar en manusförfattare? Sitter du hemma på kammaren och tänker lite och kommer på en idé om folk som jobbar på en färja och sen kontaktar du svt och hips vips har vi Rederiet? Eller hur gör man? Vad är svårt / lätt med jobbet?

Hur jobbar jag INTE som manusförfattare? Jag svarar så eftersom det ibland känns som jag mestadels INTE jobbar utan bara sitter och glor, eller skriver något helt meningslöst på Twitter eller Facebook. Men nuförtiden är jag mer förlåtande, jag vet att det pågår en process någonstans längst bak, även om det inte syns på utsidan.

Jag lämnar väldigt sällan in en manusidé på spek (utan att ha fått ett uppdrag). Det här är mitt jobb och inte en hobby och som alla andra jobbar jag för att tjäna pengar. Jobb som betalar sig går alltid före jobb som inte betalar sig. Dessbättre har jag i 16 år kunnat försörja mig på något som jag tycker är väldigt kul.
Jobben får jag genom förfrågningar. Det kan handla om allt från att någon behöver en lektör/dramaturg till att SVT vill att jag kommer upp med förslag till en ny tv-serie. Jag tar då betalt, förstås. Jag försöker oftast fiska efter vad de vill ha, men emellanåt är beställningen ”hitta på vad du vill” och då gör jag det.

Mina idéer kommer oftast ur en känsla. SPUNG grundar sig en känsla som jag själv hade som ung, en rastlös känsla som jag tror vi lyckades fånga i serien. Svaleskär grundade sig i känslan jag hade när jag som barn tittar på Kullamannen och Kråkguldet. En kittlande spänning. Jag kan också få grunden till en idé från en flyktig tanke som till exempel ”Hur känns det att vara Jan Malmsjö”, ”Hur skulle det kännas om någon gjorde mitt barn illa och slapp straff?” Och så vidare. Efter jag tänkt något som jag känner är värt att utforska börjar jag knuffa bollen framför mig, lägger till miljöer och karaktärer och situationer, och antingen så håller idén, eller så faller den isär och då tar jag en annan idé och fortsätter.

Ibland jobbar jag ensam och ibland jobbar jag med andra manusförfattare. Jag tycker att det är allra bäst att alternera. Nu har jag jobbat ensam de senaste åren (främst för att jag fått tre barn på fem år, och att det då varit enklast att inte vara beroende av andra) så nu ser jag verkligen fram emot att sitta med andra igen. När det fungerar som bäst känns det verkligen inte som arbete. Då sitter man bara och skrattar och snackar skit och emellanåt säger någon ”det där var ju bra, det kan vi använda” och så håller man på så till det är dags att leverera något som andra kan förhålla sig till.

Det svåra med jobbet är dels att alltid, alltid vara kreativ och att hela tiden GE så mycket, men det är en baggis om man jämför med våndan av omständigheter kring manusförfattarjobbet. Det är få produktioner som görs, det är ett litet land och det är ett ständigt väntande och avvaktande och massa människor som ska tycka och ha åsikter som man måste förhålla sig till.

Jag vet inte om något är direkt lätt med mitt jobb, allting kräver viss uppoffring, men det finns vissa delar som är väldigt kul och givande. Det handlar ju förstås att det är alldeles fantastiskt att varje dag få arbeta med sin fantasi och att få skapa en verklighet och karaktärer som människor intresserar sig för. Det slutar aldrig att fascinera mig att tittar kan bli så engagerade för något jag hittat på.

Hur började du, kom på att du skulle bli det?

Jag blev manusförfattare av slump. Jag visste i och för sig att jag ville skriva men lutade mer åt journalisthållet. Jag läste enstaka kurser på universitetet, fick ett sommarjobb i receptionen på TV4, skrev ett kåseri i deras interntidning om en kollega, en journalist på Nyheterna stal det kåseriet och publicerade med sitt eget namn i en damtidning, han blev avslöjad av Resumé, jag fick skriva ett kåseri i Resumé, det läste Peter Emanuel Falck och Christian Wikander (skapare Tre Kronor) och tyckte var kul, de frågade mig om jag ville bli traineeredaktör på Tre Kronor, fyra månader senare var jag huvudredaktör för en serie som hade 2 miljoner tittare varje vecka (de två andra redaktörerna hade bränt ut sig eller fått foten) och på den vägen är det. Fast jag har inte haft 2 miljoner tittare sedan dess.

Jag berättar i telegramversion, eftersom det egentligen är en ganska ointressant historia. Man kan inte bli manusförfattare på samma sätt som jag. Jag har alltså inte gått någon manusförfattarutbildning och jag har faktiskt fortfarande inte bestämt om det är manusförfattare jag vill bli.

Vilka filmer / teveserier tycker du har riktigt bra manus?

Det finns mängder. Sopranos. ER. Six feet under, West wing, The Wire, This Life, Livet kring Trettio, In Treatment. Det handlar om karaktärer och storys som är så genomarbetade att författarna vågar släppa taget och berätta fritt utan att känna oro för kontinuitet eller trovärdighet eller annat som man lätt klamrar sig fast vid, när man egentligen inte vet vad man håller på med.

Finns det nån bok du skulle vilja skriva manus på? Tänker du ”filmiskt” när du läser böcker?

Sista frågan först – ja jag tänker filmiskt när jag läser.  Vissa böcker känns lätta att adaptera (vilket kanske är meningen?) Däremot har jag än så länge aldrig känt att jag själv vill adaptera något jag läst, jag hittar ju helst på själv och jag får som sagt idéer från brottstycken, känslor eller musik. Jag är just nu väldigt sugen på att dramatisera en skiva. Vi får se hur det går med det.

Jag har fortfarande inte adapterat en bok, men jag vill gärna försöka, fast då blir det ett uppdrag snarare än ett initiativ från min sida. Det adapteras massor till film och TV.

Ärligt, när folk får reda på att du skrev SPUNG, blir dom inte imponerade? Vad tycker du om SPUNG nu så här X antal år senare? Varför blev den så speciell?

Merparten har aldrig hört talas om SPUNG. Det är en smal serie som gick för 10 år sedan och som mest hade 400.000 tittare. I dag känns det dock som det var fler, för jag träffar hela tiden folk som har en relation till serien.
Om de blir imponerade när de får veta att jag var huvudförfattare? Inte tillräckligt, med tanke på vilket slitit (men också roligt) jobb det var.
Skämt åtsido, jag upplever inte att folk blir imponerade, snarare glada och överraskade. Vi manusförfattare är en anonym grupp, anonymare än författare som skriver böcker, och det verkar inte som alla har tänkt på att det faktiskt är någon som hittar på och skriver tv-serie. Det gäller bland annat recensenter och journalister. Manusförfattarens namn nämns allt för sällan. Det tycker jag är oerhört provocerande och omodernt.

Jag har inte sett om alla avsnitt av SPUNG men de avsnitt jag har valt att se om tycker jag håller än i dag. Jag är oerhört stolt över serien och jag känner att vi skapade något nytt, unikt och äkta som fortfarande känns starkt trots att det gått tio år.

Jag tror att SPUNG blev så speciell för att idén och visionen fått mogna så länge och för att jag och Måns (huvudregissör) var så säkra på vad, och hur vi ville berätta (vilket inte alltid överensstämde, vilket är ytterligare en anledning till att serien blev bra) och att vi fick fria händer av SVT. Vi behövde inte förhålla oss till mängder av åsikter utan kunde fullfölja våra visioner. Sen kan man säga att det var rätt personer på rätt platser och att alla som jobbade med SPUNG brann för serien.

Såg du This life? Vad tyckte du om den?

Jag såg och ÄLSKADE This Life. Det var en berättarmässig förebild för SPUNG. Jag var väldigt fascinerad av de genomarbetade – inte alltid sympatiska – karaktärerna, den välskrivna dialogen men också hur de hela tiden berättade allting ur gruppens perspektiv.

De valde att berätta att gruppen tyckte att Miles förändrades när han träffade tjejen han sedan gifte sig med, istället för att visa när han träffade henne.  Det tjatas ju mycket om ”show don’t tell” men jag tycker inte att man ska stirra sig blind på det. Ibland är det mycket intressantare att höra någon återberätta sin tolkning av något som skett, snarare än att se det som skedde.

Jag identifierade mig mycket med karaktärerna i This Life, framförallt med Anna. Inte för att vi är speciellt lika, utan för att jag kände igen mig i hennes känslor. Identifiering handlar inte om färg, ålder, kön eller sysselsättning utan om känslor. Ständigt dessa känslor.

Vad ska du läsa i sommar?

Jag har en hög med bland annat Nicole Krauss, Kajsa Grytt, Knausgård och annat som jag anser att jag ”bör” läsa. Sedan får vi se hur det blir. Mina barn är små, och det finns inte mycket tid över efter vardagsbestyr eller arbete. På sommaren brukar jag försöka läsa ikapp, men det är länge sedan jag var en bokslukare. I år, liksom alla andra somrar måste jag jobba en del efter barnen lagt sig, så då försvinner ytterligare lästid. Tyvärr. Å andra sidan får det mig att med tillförsikt se fram emot att bli äldre. DÅ ska jag äntligen få läsa allt jag inte hunnit med.

Om man vill läsa mycket mer specifikt och ingående om SPUNG i en lång och färsk intervju med Cilla Jackert, misströsta inte. Kolla, kolla!
Just nu går också Svaleskär i sommarrepris torsdagar kl 20.00 i Svt1. Kolla, kolla!

Och med detta så tar måndagsmötena sommarlov, men det finns ju massor att utforska i arkivet om ni får abstinens.