”Mördaren i mig” – Jim Thompson

Jag såg Michael Winterbottoms ”Mördaren i mig” häromveckan. Vi hade redan diskuterat filmen i olika sammanhang eftersom våldsscenerna är väldigt explicita och någon ifrågasatte deras relevans och till och med existensberättigande, så jag blev nyfiken. Och ni vet, när jag sedan såg filmen och googlat till mig lite fakta om författaren Jim Thompson blev jag väldigt nyfiken på boken också. Och nu har jag läst den. Den snygga boken.

För den oinvigde utkom ”Mördaren i mig” 1952 och handlar om Lou Ford, vicesheriff i staden Central City, som beskrivs som liten, men för ordningens skull vill jag ändå nämna att det bor nära 50 000 där och nej, det är inte så stort, men det är större än Hallsberg. Ändå är Central City en sådan stad där alla känner alla och om alla nu inte känner alla, så känner de i alla fall Lou. Lou har gott rykte, är son till en läkare och till ytan en hårt arbetande, artig man. Inom honom bor dock en mindre trevlig person, som Lou gör sitt bästa för att hålla hårt i sitt koppel, sedan en ödesdiger händelse när Lou var yngre. När Lou släpper på tyglarna, leder det till ett händelseförlopp som inbegriper inte bara ett mord, utan flera.

Man ska kanske egentligen inte jämföra filmer med böcker, men väldigt ofta tar sig filmmakarna stora friheter och skapar sin egen tolkning av en historia. Det gillar jag. Så är inte fallet med ”Mördaren i mig”. Filmen följer boken nästintill ordagrant och det gagnar den inte. Bokens Lou är en långt mer komplex person än Casey Afflecks – filmens – Lou, trots att Affleck inte är en dålig skådespelare. Till en läsare kan författaren bjuda på Lous tankar, hans resonemang, hur han luras att tro att hans historier är vattentäta, när omgivningen egentligen hela tiden cirkulerar som rovdjur omkring honom, redo att attackera vid minsta felsteg. Den här tydligheten som ofta är nödvändig i film, kan återfinnas mellan raderna i en bok. Med en enda mening kan Thompson få oss att förstå hur illa Lou gör sina offer, det behövs inte Jessica Albas söndermosade ansikte för att man ska inse vidden av Lous brutalitet. För ja, våldsscenerna i filmatiseringen av ”Mördaren i mig” är väldigt brutala.

Historien om Lou är välgjord och snyggt berättad och jag gillar den. Både som bok och som film, bör jag tillägga, men definitivt mer som bok.