Kan vi prata om ”Yarden” igen?
Jag läser nu, nästan andäktigt. Ganska korta stycken i taget. Jag blir väldigt trött. Inte trött som i trött, trött, utan läsningen tröttar. Mattar ut. Det han beskriver… Så mycket av allt! Så mycket av det här med klasstillhörighet som blir så alldeles fel. Med bakgrunden. Mamman och pappan till exempel. Känslan när hans pappa säger att barnen kan komma och jobba på sextioårskalaset ”men ni behöver ju inte säga att ni är mina barn”. Jag vet inte. Jag är ordlös, hudlös. Hur bär man det vidare?
Sedan tänker jag lite också på detta som JoL skrev om, med igenkänningen. Jag både håller med och inte. För visst, att man/han kan känna så, med allt till låns och tacksamhet och det, men jag tänker också att det är lite vad man förväntar sig, och gör det till, ni vet? Och att om man tänker för mycket på den värld man är ständig gäst i, så liksom gör man sig till just gäst. Jag får den känslan bitvis. Han ville nästan förstöra för sig. Och sedan orsaker till det och om det är medvetet/omedvetet och varför och om det är för att kunna säga vad var det jag sa? - vem som än säger det, han själv, hans pappa eller någon annan vem som helst. Vad var det jag sa, den världen var inte för dig.
Ja, det var väl bara det, så här halvvägs.
4 kommentarer
4 kommentarer till Små portioner
AllaBokpodden!
2011-01-14, 22:40
Alla de där böckerna ni läser och så hamna med en så tunn, liten som Yarden. Och bli berörd. Yarden är en av mina bästa böcker på senare år. Bara det att den var så kort och hela tiden väsentlig gjorde att den kändes som en lättnad rent formmässigt. Bland allt (ordrikt) fluff (som JoL talar om). Känslan jag-hör-inte-riktigt-hemma-här och snart kan jag vara avslöjad är nog ganska allmänmänsklig. Särskilt bland klassresenärer. Och att kunna gestalta detta är stort.
2011-01-15, 20:33
Yarden är liten och smal. Som en kula som går rätt in i hjärtat och exploderar där.
2011-01-22, 13:50
Ja men verkligen. Jag kände igen mig mycket i det: bluffen, snart kommer någon på mig. Såg det inte alls som något självhjälpsmotiverande ”det blir vard man gör det till!”.
För övrigt tycker jag nog att det i backspegeln är så att det är kollegorna på yarden- de som stannar, som inte reser vidare- som är de verkliga arbetarklassrepresentanterna.
2011-06-05, 15:21
Jag läste precis ”Yarden” och det är verkligen så, små portioner. Annars brukar den där formen med tätt mellan pauserna mana till snabb vidareläsning, men här var det skönt att få vila och ta in.