”Tjärven” – John Ajvide Lindqvist

På John Ajvide Lindqvists fanpage på Facebook är folk arga för att ”Tjärven” enbart ges ut som e-bok och mp3-bok. Det kan jag förstå. Jag var ju själv lite tveksam till vad jag skulle välja: läsa på datorn (har ingen läsplatta) eller lyssna (mycket dåliga erfarenheter).

Jag valde att lyssna.

Ändå tycker jag att det är ett spännande experiment detta att den ”bara” ges ut som e- och mp3-bok. Många böcker ges ju ”bara” ut som pappersbok. Och, efter att ha lyssnat på ”Tjärven” som författaren själv läst in, kan jag med lätthet utropa boken som Ajvide Lindqvists bästa. Det tror jag beror mycket på hans inläsning. Den är så himla bra!

Sju klasskamrater ska fira midsommar ihop, 25 år efter studenten. De har inte träffat varandra sedan dess, även om de var riktigt tajta under gymnasietiden. Markus har ett fint hus vid havet, men de ska ta hans båt ut till en ö som ligger typ en timme bort, längst ut i skärgården. När de har festat klart ute på ön, alltså Tjärven, ska de åka hem till Markus och sova över där. Det kan tyckas lite meckigt, tycker både jag och Amaltea, som var en outsider under gymnasiet och är en outsider nu. Hursomhelst: vi har ingen egentlig talan. De andra: Karl-Erik, Ruben, Markus, Jenny, Jonas och Pia är väldigt peppade. På ön tänder de grillen, spelar gitarr, dricker sprit och försöker blåsa liv i gamla gymnasieromanser. Snart inträffar dock en serie händelser som lägger ordentlig sordin på stämningen och som om det inte räckte är midsommarafton (som bekant?) dagen de drunknade kan knalla upp på land och känna solens strålar mot sina kalla kroppar. Och äta de levandes hjärnor. Så som zombies gör.

Jag har gjort några tappra försök att lyssna på ljudböcker förut. För nära fyra år sedan skrev jag ett positivt och – så här i efterhand – mycket naivt, lyriskt inlägg om ljudböcker. ”Intrigen i den här låter ju ljuvlig” om Ingemarssons ”Lyckans hjul”?! Föga anade jag att jag inte ens skulle lyssna klart på första skivan. Med denna erfarenhet i bagaget lade jag in ””Tjärven” i min mobiltelefon och satte mig ordentligt tillrätta på pendeltåget. Sedan var jag så att säga fast. ”Tjärven” tar sina modiga fem och en halv timme att lyssna på, det kanske många ljudböcker gör och när jag har lyssnat klart på det sista avsnittet önskar jag att jag hade ett till och gärna ett till och ett till och ett till. För när zombiesarna biter av ett ögonlock kan jag liksom inte skumma förbi, det är nästan som att Ajvide Lindqvist pratar extra långsamt då. Och jag ryser.

Ajvide Lindqvists bästa, skrev jag. För ja, jag har vissa problem med en del av hans formuleringar, hans realism, när jag läser hans romaner. När jag lyssnar: inte ett dugg. Det är bara människorna, zombiesarna, fyren, havet och Ajvide Lindqvists mörka stämma. Ingenting stör mitt lyssnande. Tankarna håller sig kvar i berättelsen, från och med del 2 (av 11) är det nästintill konstant spännande med små, lugnare pauser för att hämta andan. ”Tjärven” är en förbaskat otäck roman och jag tror inte att ni behöver oroa er för att se min blekfeta lekamen beträda någon strand i sommar; havet (och sjöarna) är plötsligt inte så lockande. Fy hundan för att stoppa ner tån i ytterskärgårdens kalla hav och förvänta sig en nästan genomskinligt vit hand som greppar mitt ben, längtandes efter mitt skallbens innehåll. Det är vad ”Tjärven” gör med mig. Jag blir rädd, så himla skönt rädd, och jag älskart.

Förstår ni att det här är en femma? Så himla bra! Men – jag råder er – lyssna i september, när det har blivit för kallt för att bada.