I helgen trodde jag att jag skulle bli utan måndagsmöte så i stress mejlade jag två personer nästan samtidigt. Jan Gradvall svarade först och blev det officiella måndagsmötet. Den andra personen var Martin Jern så nu slänger jag in intervjun med honom som ett spontant torsdagsmöte istället. Han har skrivit två ungdomsböcker, ”Så värt” och nu senast ”Affektion”.

Vad läser du just nu?

As we speak håller jag på med tre böcker: ”A storm of Swords” av George R R Martin, ”Sportjournalisten” av Richard Ford och ”Regnkungen Henderson” av Saul Bellow. Jag lånar och köper väldigt mycket böcker, men jag tycker att det är okej att sluta läsa om jag tröttnar. ”A song of Ice and Fire”-serien kommer jag dock inte sluta med i första taget! Jag ser fram emot att börja läsa Knausgård också, tror att ”Min Kamp” blir nästa bok.

Du har precis släppt din andra ungdomsbok ”Affektion”. Vad tycker folk som läser den? Jag är nyfiken eftersom Kate i den är så jäkla hård (ingen sk mysig tjej) och man blir både berörd och illa berörd av henne. Vad får du för reaktioner?

Jag har fått bra reaktioner och recensioner, och är nog snarare lite besviken på att inte ha fått något hatmejl eller sågning. Dock känner jag mig ganska missförstådd. ”Affektion” är inte tänkt som socialrealism. Den är inte tänkt att vara ”viktig”. Och en tröttsam grej när man skriver för unga är att man först måste ta sig förbi den vuxna analysen och dess föreställning om vad som är bra eller dålig moral, innan boken möter de unga läsarna. Det är som en vägg av lärare, bibliotekarier och recensenter mellan mig och läsarna. Som att dom bestämmer vad som får komma förbi.

Jag har jobbat hårt med att sudda ut allt som har med moral att göra, för jag har inget jag vill säga om unga eller ungdomen, men då reagerar läsare istället på bristen av pekpinnar, typ: ”jättebra att det inte finns några pekpinnar”. Eller så bedöms man efter läsarens egna erfarenheter, ungdomslitteratur som någon slags terapi: ”jag är nog inte målgruppen, för så här var inte min uppväxt, men kanske kul för andra”. Som att jag skulle läsa ”Snabba cash” och konstatera: ”det är inte riktigt min genre, jag är ju ingen gangster, man kanske kul för kåkfarare”.

”Affektion” är ingen bruksanvisning hur man överlever ungdomen eller beställningsverk från RFSL eller Bris. Och meningen är inte att man ska tycka synd om huvudpersonen Kate. Ska man tycka synd om någon så är det alla vuxna. För vi vuxna har skapat en jävla Mad Max till samhälle som Kate är en produkt av, och som vi varje dag ger i present till våra barn och barnbarn. Och what goes around comes around. ”You be actin like a bitch, so we treat you like a bitch”. Man blir knullad och man knullar andra, det är vad ”Affektion” handlar om.

Det är ju också alltid en ständig diskussion om vad är en ungdomsbok och vilka åldrar och sånt. Slentrianmässigt så får de ofta stämpeln 12-15 år fastän böckerna kanske inte alls passar för en 12-åring. Hur tänkte du när du skrev ”Affektion” – visste du från början att det var en ungdoms eller var det något du kom på efterhand? Kate är ju liksom inte en typisk 16-årig tjej med typiska 16-åriga erfarenheter, och ”Affektion” är inte heller en ”typisk” ungdomsbok.

Med min första bok ”Så värt” kände jag i efterhand att jag eventuellt hade hukat mig för långt ner till den unga läsaren, typ: ”Här kommer en bok som är skriven så att du kommer gilla den…” Den kändes väldigt safe. Kärlek, vänskap, skejt, msn, igenkänning i språket och uttrycken etc. Jag fick mycket cred för just igenkänningen, men jag tycker det är billiga poäng. Och jag tror det är just det som definierar den där bilden av ungdomsboken som något sämre än vuxenlitteratur. Det där att man skriver skämt som unga ska skratta åt. Att man anpassar sig. Det är manipulation och kan klinga falskt.

Så planen med ”Affektion” var att fortsätta skriva för unga, men att sträcka på ryggen och sluta fjäska så jäkla mycket. Och så bestämde jag mig för att göra det svårare för vuxna läsare. Att nästan helt sudda ut vad som är rätt eller fel och gott eller ont. Alltså total post-modernism, nästan nihilism, som kan sammanfattas ungefär såhär: En ung kvinna, Kate, håller ett 150-sidors tal till världen som har format henne. Kate vill bli räddad, och förväntar sig att bli räddad av någon vuxen, men eftersom vuxna också behöver bli räddade så finns det ingen räddning för någon alls.

Det är kanske en cynisk tanke, men jag tror att vi måste sluta oroa oss så mycket för unga och istället oroa oss för oss själva.

Vad gillar du att läsa själv?

Numera gillar jag att läsa nästan allt. Fin- och fullitteratur, spelar ingen roll. Jag har ju till och med börjat fantasy i o m George R. R. Martin romansvit! No thanks till mina lärare eller bibliotekarier i skolan som tvingade mig att läsa Stagnelius och Tomas Tranströmer som femtonåring. Herre jesus, dom visste verkligen hur man skulle döda läslusten.
Hur svårt kan det vara? Det finns en miljard böcker att välja på! Om läsning ska bli en del av vardagen måste man få läsa om sånt som intresserar en eller som man tycker är kul. Kanske deckare, kanske seriealbum, kanske en blogg man gillar. Jag tycker unga kan få läsa Hobbexkatalogen, bara de ser läsning som något positivt.
Litteraturkanonen kan man ta itu med när man verkligen börjat gilla att läsa. Eller när man pensionerat sig.

Säg några bra titlar från det senaste året?

Det senaste året har mina bästa böcker varit Jonathan Franzens ”Freedom”, Sofi Oksanens ”Utrensning” och David Granns ”Lost city of Z”. Jag vet inte vad de har gemensamt förutom att det är väldigt spännande och välskriven fiktion. Böcker som man sugs in i snabbt, inte släpper taget om innan slutet. Jag gillade även John Ajvide Lindqvists ”Tjärven” jättemycket. Och varje gång det kommer en ny Harry Bosch-roman känns det lite som julafton.

Gillade du att läsa när du själv var 12-15? Minns du vad?

Jag gillade absolut att läsa då. Hoppas att ”Kalle Anka”-pocket räknas för dom förgyllde verkligen tillvaron. Sen läste jag Fem-böckerna också. Och det var någon fotbollsserie som jag inte minns namnet på. Max Lundgren. ”Berts dagbok” älskade jag. S.E. Hintons ungdomsböcker. ”Det blåser på månen”, fast då var jag kanske lite yngre.

Jag tycker unga har det sjukt lyxigt idag som kan läsa på internet också. Tidningar, twitter, Facebook, bloggar; allt finns ju där, precis vad man vill, när som helst. Jag tror att internet är jättebra för läsandet i allmänhet.

Du har också skrivit manus till en film, ”Fjorton suger”. Vilken roman, och inte dina egna nu, skulle du vilja filma nu om du fick önska helt fritt?

Eftersom jag driver ett produktionsbolag så händer det då och då att jag kontaktar bokförlag angående filmrättigheter, men det är ju ALLTID nån som redan köpt dom (antingen reas rättigheter ut eller så har jag otroligt klyschig smak). Senast i våras jagade jag rättigheter till William Sutcliffes ”Are you experienced?” (En tripp till Indien); en brittisk bok om en kille och tjej som backpackar i Indien. Men ett franskt bolag hade precis köpt den. Jag blev skitsur.

”Var är Alaska”, som är en av mina absoluta favoritböcker, hade varit askul. Josh Schwartz har varit på gång med en filmatisering i fem-sex år nu, men det verkar inte bli något. Det är dags att låta mig ta över.

Johanna Lindbäck