Min bokcirkel hade läst Magnus Dahlströms ”Spådom” till träffen förra veckan. Vi var överens om att den var mycket välskriven, att yrkena (läkare, polis, socialarbetare) var insiktsfullt och detaljerat skildrade, att författaren lyckats mycket väl med att få fram de tre huvudpersonernas dysfunktionella beteende. Samt att vi inte förstod vad den gick ut på.
De tre delarna är väldigt lika i händelseförlopp – den manlige huvudpersonen misslyckas med något på jobbet och har en sjuklig fixering vid något/någon i sitt privatliv. Allt känns hela tiden väldigt hotfullt och på vippen att brisera, men det gör aldrig det. Berättelserna ligger konstant på samma nivå just under. Det finns ingen dramaturgisk kurva, inget stort final-slut. Det är liksom bara ett tillstånd. Och vad säger Dahlström med det?
Vill han berätta något om vårt samhälle? I såna fall…?
Om just dessa yrkesgrupper?
Om att vara så här dysfunktionell? (Asperger kanske?)
Om att vara mellanchef? (Ja, många teorier testades under träffen. Han kanske ville skriva en roman om mellanchefer!)
För det måste ju vara nånting viktigt som vi inte fattar, detta VAD. Romanen har fått strålande kritik. Varför?
4 kommentarer till Vad går ”Spådom” ut på?
AllaBokpodden!
2011-05-02, 18:19
Det är sällan jag lämnar en bok som jag börjat läsa,men Spådom var en sådan. Jag klarade helt enkelt inte av att läsa ut den. Opersonligt skriven, kyligt språk. Jag har skrivit en inlägg om den.
2011-05-02, 21:42
Vi läser den i min bokcirkel också, och har liknande diskussioner. Men jag gillar den på något sätt. Även om den skapar många frågor och lämnar dem obesvarade, så vill jag inte sluta läsa. Den är verkligen skum! :-)
2011-05-03, 11:59
Måste säga att er lista för författare och böcker är svårläst! Annars en fantastisk sida och blogg :)
2011-06-24, 22:10
Hej och hå… Inte är man som läkaren i Spådom om man har AS, inte nån jag känner som har det iaf och det är många… (Jag lade bort den halvvägs i andra delen, så jag vet inte hur de andra huvudpersonerna var, i och för sig).
Nåväl, det var inte det jag skulle säga utan att jag håller med, vad var grejen med boken och alla översvallande recensioner? Är jag för blåst för att fatta eller vad? Skönt att se att jag inte är helt ensam (även om jag hade kunnat leva med det också. ;))