Bokhora.se

26/07 2012
8:19

Har läst lite rockstjärnebios igen (flera stycken faktiskt, men tänkte klumpa ihop dem i två inlägg istället för fyra, här kommer hårdrockseposet).

Det började med Alice Cooper ”Welcome to my nightmare. Sagan om Alice Cooper” av Dave Thompson och nu kommer här ett litet pinsamt avslöjande: Jag visste inte att Alice Cooper var ett band! Alltså, den Alice jag känner har ju alltid varit Vince Furnier och solokvist. Till mitt försvar skall väl sägas att bandet splittrades 1974, två år innan jag föddes. Sedan var det ju det tidiga nittiotalet och låten ”Poison” mest. Men jag är ganska bra på att pricka ”School’s out” när den låten dyker upp i Song Pop. Det är mina Alicekunskaper, och förstås att han gillar att spela golf.

En stor anledning till att jag gillar att läsa rockbiografier är att jag gillar skvaller och sådant juice från bakom kulisserna. Drogintag, tjejer man låg med, andra rockkändisar man söp med etc, etc. Och det får man inte i den här boken. Nästan inte alls. Det är för det första i princip noll privatliv, så att jag fortfarande inte har en aning om ifall han gifte sig och fick barn, och Alice/Vinces alkoholism nuddas det bara vid. Den är där, men inte central och man får inte riktigt förstå vidden av den.

Men det är en utmärkt skildring av dels bandet Alice Cooper, dels Vinces solokarriär. Skivorna gås metodiskt igenom, liksom scenshowerna och det är mycket kring dåtidens moral och ideal och vad Alice Cooper försökte åstadkomma. Och detta med Alice kristna bakgrund – superintressant!

Är nöjd med att jag läste – jag tror nog den kommer komma i pocket vad det lider, Pocketförlaget ger ju ut en hel del rockbios, och jag tycker man med fördel kan vänta på pocketen i det här fallet. Och så kan man satsa på att köpa Alices egen bok ”Golf Monster” (som inte finns på svenska, men väl på finska (”Golfhirviö”) och engelska). Jag tror man får juicen där, och Dave Thompson har skrivit ett utmärkt komplement här! Ibland behöver man ju två delar.

Den andra rockbion jag läste var just en pocket från Pocketförlaget, Steven Adlers ”Appetite for destruction” och en sådan aptit sen! Jag blev osedvanligt beklämd faktiskt. Jag brukar inte bli beklämd, snarare att det brukar klia över hela kroppen efter ett tag, som hade jag själv fått heroinöverdos.

Men Steven Adler…

För den som inte vet, var han originaltrummisen i Guns n’ Roses ända fram tills han sparkades ut på ett synnerligen förnedrande sätt. Axl Rose är ju tyvärr galen och övriga medlemmar har gått samma väg som Adler, dvs kickats ur bandet. Axl turnerar fortfarande omkring med något slags substitutband och stämmer röven av de andra bandmedlemmarna så fort de vågar sig på något liknande.

Jag har läst en enorm mängd Gunsbiografier genom åren. Porträtt av bandet, enskilda bandmedlemmar. Har pusslat ihop en helhetsbild som väl blev komplett nu när jag lade dit den sista biten i form av Steven Adler. Jag är glad att jag gjorde det.

Det finns alltid två sidor av ett mynt.

De övriga bandmedlemmarna pratar om hur de var tvungna att kicka Adler pga hans massiva drogintag, och nog intog han droger alltid. Men det gjorde ju de andra också. Adler är den här glada festprissen som ofta finns i ett gäng eller på en arbetsplats. En spelevink som är glad att få vara med, men som inte räknas på riktigt när det gäller. Han är rolig men också jobbig och ganska snabbt går det utför.

Rejält utför. Adler ägnar de kommande 20 åren efter att han ”slutat” i bandet åt att knarka ihjäl sig. I princip. Eller försöka ta livet av sig.

Och det är inte på samma sätt som Slash eller Izzy eller Duff. Inte på samma sätt som Anthony Kiedis, eller Iggy eller Richards, eller Sixx eller Lee.

Det är avgrundsjupare, fulare, smutsigare. Sämre. Det är bölder över hela kroppen, fulla med grönt var, det är crackspasmer som slår ut alla hans tänder mot ett hårt klinkersgolv, det är stroke efter stroke efter stroke. Det finns ingenting glamoröst över detta. Knappt ens från början.

Adler är den som fått tjejerna, alltid. Sedan är han plötsligt så nergången att folk misstar honom för uteliggare i livets slutskede – en före detta fru får syn på honom i ett snabbköp och börjar storgråta. För det mesta känner man inte ens igen honom.

Det är väldigt tydligt hur viktigt det är för Steven Adler att få berätta sin historia. Sin version. Han är lite som de där gamla gymnasiekompisarna man träffar som bara pratar om hur kul det var på gymnasiet och längtar efter att få återuppleva den tiden. Adler – så noga med att poängtera att om det blir återförening, då är han där. Han älskar killarna, han saknar dem. Han pratar mycket om Slash, som är långt viktigare i Adlers memoarer än vice versa.

Jag tycker också det är viktigt att få en annan bild av Steven Adler. Det är som – kolla in den här jämförelsen nu – Marian Keyes och hennes böcker om systrarna Walsh. Man får alltid en annan bild av syrrorna beroende på vem som har berättarrösten. Anna är inte alls så hippielik i sin egen bok, Margaret inte så stiff, etc. Så är det här också. Bilden av Adler förändras lite. Den där helheten igen!

Men mest är det förstås alldeles väldigt sorgligt.

3 kommentarer

3 kommentarer till Alice & Adler

  1. Vad tycker du om Pamela des Barres – Jag är med bandet? En självbiografi om troligtvis den mest kända groupien under 60-talet. Ganska intressant läsning. Det är kul att läsa om rockstjärnelivet när man inte får leva det själv :) Inte för att jag skulle vilja leva så, men ändå.

    • Jag tycker sådär – mest på grund av att hon skrivit dem själv och det är lite för mycket ”rita brustna hjärtan i dagbok” över texterna. Jag har provat två andra böcker hon har skrivit (uppföljare) på engelska och då går det lite bättre. Men jag har svårt skall sägas, när hon kallar Frank Zappa för Mr Zappa. Han är liksom inte någon Mr i mina ögon. Den här tiden får inte skildras för romantiskt tror jag att jag menar.

  2. Åh, Adlers självbio står högt på min läsalista, och bara klättrar hela tiden! Läste Duffs självbio tidigare i sommar och blev helt galet sugen på Adler också. Och inte blev det mindre nu!

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida