Efter en tids traskande med bara 3- böcker, eller ännu sämre, träffade jag igårkväll på en jackpot: ”Adonis” av Jens Liljestrand.
Även om jag gillade ”Paris – Dakar” av honom mycket, och har läst positivt om ”Adonis” så har jag gått omkring med en föreställning om att den skulle vara svår och tung.
Jag hade så fel!
På grund av midsommarhelgen då allt var stängt i form av bibliotek och bokhandlar, fick jag gräva bland det jag hade hemma när jag skulle hitta något nytt att läsa. Plockade upp ”Adonis” och tänkte att den skulle få sina 50 sidors test. Ett par timmar senare hade jag slukat halva, det var sent, jag borde sova, men det gick inte att sluta. Gud, så bra! Läste ut resten imorse.
Gillade ungefär allt med den: persongalleriet, miljön (det akademiska Lund), sången (i fokus står åtta killar som träffas när de är studenter och sjunger tillsammans i en kör och det blir jättemycket kör-arrande och sjungande och det är skitroligt att läsa om), historien hur Liljestrand binder ihop killarna i studentåldern med nutiden femton år senare, och hur han spinner en intrig av det tragiska som driver både ihop och isär dem, att jag bryr mig så mycket hur det ska gå för dem, samt språket. Och ingenting är ju tungt eller svårt!
JoK har också läst den, och hon är positiv precis som jag. En sak som hon lyfter upp är de rätt osympatiska karaktärerna, iallafall att många av dem har osympatiska drag. Håller helt med om att det är betydligt intressantare att läsa om än fantastiska goody-goody typer. Här får man också växla mellan de olika killarnas perspektiv så någon som först verkar dryg och jobbig får sen en ny chans i ”sitt” kapitel.

En annan sak jag vill lyfta fram är det här stora romanbygget, att det är en så ambitiös intrig. Det är inte bara att koppla ihop dåtid och nutid, typ att åtta lirare träffas och minns sina studentår och jämför succéhistorier om hur deras liv blev sen, utan det är mer. Snyggt! Är också imponerad av att Liljestrand går från novellerna i ”Paris – Dakar” till detta, för det här är verkligen en roman med mer innehåll än vad många svenska romaner brukar ha. Där hade det nog räckt med nutid + dåtid + jämförelse och det hade blivit ett tidsdokument över män i Sverige de senaste 35 åren. Men nu stannar han ju inte där alltså.
Så, slutklämmen, jag är väldigt imponerad av ”Adonis”! Är väldigt nöjd med tvånget att botanisera i mina egna hyllor så jag fick utmana svår och tung-känslan angående den.

En fråga bara: journalisten på Sydsvenskan som heter Anders Bergström, är det en slump? Det finns ju en verklig journalist på Sydsvenskan som heter Andreas Ekström.

Johanna Lindbäck