Som jag skrev i Nina Hemmingsson-inlägget, jag är ingen serieläsare. Läste inga när jag var liten, har bara läst pyttelite nu i vuxen ålder. Det har inte varit en av mina genrer helt enkelt, och jag tror det är för att jag i allmänhet gillar mycket text. Kanske är jag inte en särskilt visuell person? Det här är hemmasnickrade teorier, men det krävs ju kunskap att koda bilder och jag är nog bara inte så bra på det. Finns inte budskapet i texten tycker jag inte det är så bra helt enkelt. Det blir för lite bok, och den känslan är ju ett problem när jag läser. Jag saknar liksom alltid något i serier. Eller tror jag saknar något iallafall?

Jag har ändå försökt ta till mig dem på senare år, och här kommer min crash course i serieläsning.
Efter att länge ha hört talas om Liv Strömquist läste jag till slut ”Prins Charles känsla” och älskade den. Tips till alla! Sen var jag och lyssnade på henne på Kulturhuset i våras också, och det var såklart svinbra.
Jag försökte med ”Mats kamp” som hela världen tokhyllade. Jag gjorde inte det. Däremot fick jag massa bra tips i det inlägget och jag tänker kolla in dem. Tipsar vidare om dem ifall ni också är serienykomlingar och behöver något bra som inkörsport.
Den stora chocken kom för någon månad sen när jag plötsligt läste en femisexisk serie, ”Maran” av Lina Neidestam. Helt okej.

Men av dessa författare så är Strömquist fortfarande min favorit. Det beror nog dels på budskapet, och dels på att hennes serier är så texttäta. För en bildutmanad rookie som mig är det perfekt.

Johanna Lindbäck