Stora Joh har ju varit så fascinerad av Harry Schein och Åsa Moberg och pratar då också om detta med sjuttiotalet. Jag vet inte om det är för att det är ”vårt” årtionde, men fascinationen finns där hos mig också (även om jag mestadels får utlopp för det genom att läsa groupiebiografier från den här tiden) och därför så var jag inte sen att hugga när Lilla Joh tyckte jag skulle läsa Karin Thunberg. ”En dag ska jag ta mig någon annanstans”.

Och så förstod jag det inte alls. Eller så förstår jag ingenting och det var därför jag inte förstod boken alls.

Men en viktig sak tar jag med mig: Karins sjuttiotal. Det kan faktiskt vara uppfriskande att se att allt inte var sexuell frigörelse och kläder från Mah-Jong. Alla nävar var inte knutna.

En del var faktiskt hemma i en liten vanlig tvårumslägenhet i ett vanligt bostadsområde i en liten stad och gifte sig och hade BH ordentligt under blusen och gjorde kassler med ananasringar ovanpå och var väl lite sådär lagomt olyckliga som man är om man gifter sig med fel person (och här har ju sjuttiotalet gjort sin största bedrift för att Karin sedan rymde, nej det hade inte gått tidigare – nej årtiondet gjorde inget, KVINNORNA under den perioden gjorde).

Även om man var journalist.

Det är uppfriskande och viktigt, för att alla de vanliga människorna glöms så lätt bort bland Grupp 8-möten och drakfester på Gärdet och manliga män som heter Jack som kysser vackra kvinnor. Deras historia är också sjuttiotalet och värd att berättas.

Och medan jag skriver det här så tänker jag att där jag först inte förstod någonting av den här boken – inte varför den så desperat behövde skrivas, varför det var så viktigt att halva boken liksom handlar om tillblivelsen och det blir på något vis ett antiklimax (och ett ännu större när det visar sig att han inte alls var att skylla på) av det till slut, och det jag slutligen förstår, faktiskt alldeles just nu är detta:

I Karins ögon var det faktiskt något alldeles oerhört det som hände. Att hon inte ville vara gift. Att hon gjorde abort fastän hon var nygift och hade fast anställning och plats för ett barn och allt var liksom upplagt på ett sådant där serveringsfat. Som de unga tu hade fått i bröllopspresent.

Det var så oerhört i relationen till de egna föräldrarna, på grund av omgivningens förväntningar, kanske till och med hennes egna drömmar, mål och förväntningar?

Att hon bröt upp?

Det är ett ganska ensamt liv Karin lever i Malmö. Maken jobbar på andra sidan sundet mestadels, Karin är ensam hemma. Ibland går hon på lokal, nämner att det då pågick diskussioner – sjuttiotalet nosar på henne – in på sena natten. Att hon träffar kändisar (gör intervjuer med dem då hon är journalist på Hemmets Journal). Men det verkliga livet. Det börjar där i en tågkupé på väg till Stockholm sen.

Och det här uppbrottet, så oerhört att det faktiskt har följt henne genom livet att hon gjorde just detta. Genom alla åren på SvD, genom alla böcker.

Att det fortfarande påverkar henne så starkt att hon reser åter till sitt ungdoms Malmö, knappast vågar sig till lägenheten där de bodde. Att minnet letar upp en annan gammal kärlek, från tiden just efter skilsmässan (mer en vagabond som tog för sig lite mer av sjuttiotalet, han). Brev, aldrig lästa. Nu läser hon dem.

Jag är jättekluven till den här boken för att hon bygger upp en dramaturgi som absolut inte har förankring i berättelsen sedan. Att man väntar på något stort, stort, något mörkt och hemskt och det var liksom… De funkade inte tillsammans. Han ville åt ett håll, hon åt ett annat. De hade båda börjat snegla åt de där andra hållen. Nu skiljer man sig jaha. Antiklimax.

Men javisst, jag är ju en av de där nutida bitterfittorna som Karin skriver om, som inte fattar hur bra vi har det jämfört med hur hon… och jag tänker fy fan, det där får man aldrig säga, vare sig man eller kvinna får säga att jamen, nu är det ju mycket bättre jämfört med hur det var förut, så vafan gnäller ni (tröttsamma) feminister för? Jo, för att bättre är inte samma sak som BRA. Och då blir jag ledsen på Karin och sedan tänker jag att det kanske är så de tänker, de som levde detta vanliga borgerliga då på sjuttiotalet. Att vafan bråkar de där fittfeministerna om egentligen? Nu har vi ju faktiskt rösträtt och allt.

Och så samtidigt det jag skriver om ovan. Det andra sjuttiotalet bör det ju berättas om. Mycket mer. Om inte annat så för att försöka förstå. Och för att det var så mycket större än det sjuttiotal som fått ta plats i litteraturen.

Johanna Ögren