Tågresan ner till Götlaborg hade perfekt läsning av Emily Giffins ”Where we belong”. Tågresan hem, inte lika. Ännu ett av mina inköpsförslag till bibblan, nämligen Lisa Jewells ”Before I met you”. Även hon en författare jag läst nästan allt av, och även hon en underhållningsförfattare. Skillnaden mellan de två var att jag hann 206 sidor (av 456) mellan Göteborg och Stockholm i Jewells bok, och det räckte mer än väl. Har lämnat tillbaka den.

Om jag blev imponerad av Giffins öppning, flyt, handlingar och karaktärer, så blev det motsatt effekt i ”Before I met you”. Väldigt lång startsträcka. Oengagerande och mest irriterande pga för lång och seg. Karaktärerna? Nja. Handlingen? Gud, nej. I korthet en ung tjej som ska forska i sin älskade styv-farmors förflutna för att försöka hitta en arvinge som nämns i farmoderns testamente. Tjejen åker till London, hyr en lägenhet, fixar jobb, börjar nysta. Och allt är så himla puttrigt. Bara. Puttrigt kan väl vara mysigt i små doser, men jag vill ha något mer. Här känns det som att Jewell beräknande har tänkt att hon ska skriva en mysig och gullig bok som inte ska förarga någon, och därmed ska den kunna sälja massor. Jättebra med excentrisk farmor, jättebra med barnbarn som har hjärta av guld, jättebra med testamentsmysterium i London då.

Gud, så tråkigt det blir.

Johanna Lindbäck