”Besatta” – Elif Batuman

Jag har en ny besatthet. Och jag skojar inte. Jag vet inte hur många gånger jag de senaste dagarna har brustit ut i lovord till Elif Batumans bok. Det hör inte till vanligheterna – jag är van vid att böckerna jag läser är bra och jag har sällan behov av att ropa ut det faktumet annat än just här i skrivande form.

Förutom nu. Förutom med Elif Batumans bok ”Besatta – äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem””. Jag har precis slagit igen pärmarna (tyvärr tycker jag inte att Henrik Langes visserligen roliga omslag inbjuder till läsning, jag förstår varför det är gjort, också originalutgåvan har en serieliknande utformning men jag tror tyvärr det kan avskräcka potentiella älskare av denna bok) och jag är alldeles uppfylld vilket jag tjatat hål i huvudet på min make om (han har också läst och recenserat för UNT, här) under hela läsningen . ”Kärleken till ryska böcker, till människorna som läser dem” borde kanske den här boken egentligen heta. För såväl ryska författare som människor som Elif Batuman möter i sin roll som doktorand i litteraturvetenskap (tror jag, det är ibland på något vis mycket oklart vad det egentligen är hon studerar, om man bara ser till de saker hon liksom gör), har alla det gemensamt att Elif omsluter dem med en visserligen vass men mycket kärleksfull penna. Ömsint skildrar hon sina lärare i uzbekiska, Muzaffar och Dilorom, som hjälper henne att ta sig igenom vad som verkar vara en mycket lång sommar i Samarkand – större delen av boken beskriver just denna  sommar i Samarkand dit hon alltså reser som någon sorts utbytesstudent. Lika ömsint pratar hon om Tolstoj, Tjechov, Lazjetjnikov, Dostojevskij och en mängd andra ryska herrar som vi inte så ofta stiftar bekantskap med. Ja, till och med den narrbesatta Anna Ivanovna omfamnas understundom.

Själv har jag läst ganska mycket rysk litteratur, ett utslag av att jag under tre års tid pluggade ryska och entusiastiskt tog mig an de flesta stora kända författarna som givits ut på det språket (dock i svensk översättning i nio fall av tio). Det gjorde boken lite extra njutbar, särskilt essän ”Vem dödade Tolstoj” föll jag handlöst för.

Ja, för boken är uppbyggd av sju essäer där ”Sommar i Samarkand” är som en liten miniföljetong, som om Elif inte tror att vi orkar ta in hela berättelsen på en gång som att det inte är tillräckligt spännande. Historien gör uppehåll medan andra berättelser varvas in, från andra tider så att det mesta som sker i boken sker liksom litet huller om buller, precis som Elifs studier. Det mesta verkar ske ganska godtyckligt litet huller om buller. Elif är en oerhört begåvad författare och jag älskar hennes inledning till boken där hon beskriver motsättningarna mellan romanförfattarens värld och akademikerns och varför hon länge trodde sig behöva välja mellan det ena eller det andra.

Det är verkligen en bok om kärleken till litteraturen och jag är så glad, så glad att jag läste den just precis nu. ”Besatta” får mig att minnas varför litteraturen är så fantastisk och varför jag mest av allt älskar att läsa böcker. Alla dessa saker man lär sig, alla dessa ord, dessa språk. När man är som läströttast är det fantastiskt att snubbla över den här typen av pärlor.

Läs mer om Elif här. Det ska sägas att jag tror henne vara lika begåvad i den akademiska världen och detta huller om buller och liksom sorglösa sätt hon beskriver sitt studerande på, är nog inte riktigt med sanningen överensstämmande. Men det blir väldigt fint och är roligt på just precis rätt sätt.