Jag började typ gråta redan innan det hade börjat, jag tycker verkligen Birgitta Stenberg är så magnifik. Så stor i det lilla, så självklar och i sin egen rätt, som författare, som kvinna, som sexuell varelse. Samtalet rörde sig mycket kring den treenigheten.

Det var ett härligt samtal mellan Ramquist, Sveland och Rosenberg. Mycket att hålla med om, somligt att inte. Och med skarpa inpass från huvudpersonen på front row.

Så mycket har hänt och ändå ingenting sedan Stenberg for Europa runt (jag köpte den boken) tyckte Sveland, att vi lever i en reaktionär tid. Och syftade till skilsmässor och kärnfamilj återigen. Jag håller ju inte med. Jag tycker att skillnaden är stor, än större om man tittar till gemene man. Sedan finns det samhällsklasser, klickar, grupperingar, där mer konservativa åsikter fortfarande har fått fäste – eller återtagit det – men för den breda massan så har det ju faktiskt blivit lättare, mindre stigmatiserat, att skilja sig.

Och Birgitta Stenberg påpekade klokt, att det här samtalet skulle inte ens ha ägt rum, hade det varit på den tiden. Sådana var inte kvinnors roll i litteraturen. Då. Det HAR hänt saker.

Men för den skull behöver man ju inte vara nöjd.

Nu ska jag köpa hennes ”Rapport” från Adlibris, den längtar jag att få läsa.

Johanna Ögren