”Blodsbarn” – Tim Bowler

Det börjar så lovande. Will vaknar upp efter en svår olycka. Han har tappat minnet helt. Han får träffa sina föräldrar – de säger att de är det iallafall, och ber honom verka som att han verkligen tror på det. När de åker hem från sjukhuset försöker de återberätta hans liv. Tex att de inte har bott så länge på den här orten, men att han redan fått många ovänner. Det är vanligt för honom. Han är speciell. Folk blir störda och provocerade. Och han brukar ofta få anfall, sk hallucinationer, där han ser syner. Ett sånt anfall var i kyrkan, och efter det var det många som blev upprörda.
Will själv kommer inte ihåg nånting, men hallucinationerna gör snabbt sin comeback. Och så är det hans rum som är fullt av teckningar på en enda tjej, samma bild hela tiden. Han har tydligen gjort dem.
Det är helt enkelt massa mystiska planteringar och frågetecken. De första tio, tjugo sidorna är riktigt bra upplagda.
Sen… Sen kommer hallucinationerna igång. Will får ett anfall. Ser hotfulla saker. ”Vaknar” förvirrad. Hans föräldrar försöker stötta honom men de fattar ju ingenting av vad han ser. Detta händer igen, och igen, och igen. Efter cirka fjärde anfallet utan någon störra utveckling av handlingen börjar jag tappa intresset. Och efter det går det bara utför.

Vi hade ”Blodsbarn” i min ungdomsbokscirkel så jag läste ut den. Tvingade mig. Men huh, så platt och dåligt skriven, så tråkig och ospännande historia, så supertråkiga och tunna karaktärer. Det fanns ingenting att gå igång på här förutom starten. En riktig b-bok. En sån där man börjar samla på konstigheter, misstag och logiska luckor för att det ska bli kul att dissekera dem på bokcirkeln. Läsupplevelse? Jo, men inte av den sorten man vill ha.