Jag har ett ambivalent förhållande till Jan Guillous författarskap. Men jag köpte ändå ”Brobyggarna” när den kom i pocket och ångrar det ej en smul. Tre fattiga norska gossar som fick slita för försörjning och genom ett ödets nycker lyckades få fina ingenjörsutbildningar bekostade nere i Tyskland. 1900-talet har just inletts. Mänsklighetens tekniskt mest avancerade århundrade. Och när man ser de orden i skrift, så svindlar det en smula för det är ju faktiskt så. Det är lätt att glömma bort. Men en sådan utveckling det har varit! Så snabb, så mäktig. Så mycket.Boken utspelar sig växelvis i Afrika och Norge och vi får följa bröderna Oscar och Lauritzs väg till vuxna män. Den tredje brodern försvinner tidigt ur handlingen, hans historia kommer sen lovar Guillou.

”Brobyggarna” är en rejäl historiebeskrivning, mycken detaljkunskap. Jag fastnar en hel del för de afrikanska bitarna – den kontinenten har blivit bra mycket mer levande och närvarande för mig efter att jag har besökt den (Kenya) – expolateringen, den lättsinnighet med vilken man behandlade afrikaner (och även indier). Vad är ett människoliv värt? Vad är naturen värd? Hur har vi historiskt sett på detta? Jag vet att Guillou har fått kritik för hur han beskriver just detta, främst för att han glorifierar tyskarnas insatser på bekostnad av engelsmännen. Jag vet inte. Min kunskap är för grund för att jag ska kunna säga det ena eller det andra.

Jag tänker så här: Jan Guillou berättar historien ur ett tyskt perspektiv. Bröderna Lauritzen är uppvuxna i Tyskland. De har landet att tacka för sin utbildning. Oscar, som flytt undan ”återbetalningen” som bröderna egentligen skulle ha gjort till det norska samfund som kostat på dem skola, lever i Afrika i en tysk koloni, med tyska arbetsgivare. Det skulle vara närmast konstigt att berätta historien ur ett icke-tyskt perspektiv. Jag reagerade på hur engelsmännen beskrevs som barbarer, flera gånger. Men min tanke då var just den, att hur skulle såväl Oscar som Lauritz som deras omgivning kunna tycka något annat? Nu vet vi ju hur historien slutar, vi vet mer. Och även om kunskapen hos gemene man är grund, är den nog inte så grund att vi inte kan tänka lite längre.

Det här är ju alltid ett problem när man ska kombinera det historiska med det mer lättsmälta. Herman Lindquist-syndromet om man så vill. Det litterära och lusten att berätta ligger alltid över korrekthetsgraden i berättelsen. En svår balansgång. Jag tycker Guillou gör den okej, åtminstone om han utgår ifrån att vi som läsare är något litet tänkande människor.

Nåväl. Annars är ”Brobyggarna” ungefär ”vuxna män bygger broar tillsammans”. Mycket ingenjörs- och konstruktionssnack män emellan, men det är intressant fast det inte är mitt område alls. Och spännande att det så tydligt är en brytningstid mellan gammalt och nytt, mellan self made-erfarenhet och utbildning. Det skildras väl i just avsnitten om bro- och järnvägsbyggandet. Däremot skippar jag gärna de långa utdragna jaktscenerna. Det är varken kul eller spännande eller särskilt lärorikt. Men Guillou går all in här, förstås. Dock tillför de berättelsen mycket lite.

Sedan blir det krig. Första världskriget. Nu får tyskvänligheten hos bröderna en annan betydelse. I Norge får Lauritz familj känna på fientligheten rätt rejält. Hans fru är av tysk härkomst. I Afrika går Oscar ut i krig, på tyskarnas sida trots att han är norrman. Det förvånar mig att jag går igång på denna del av berättelsen. Jag är mycket anti krigsberättelser i både film- TV- och bokformat. Men nu blir det plötsligt levande och intressant. Det är närapå Wikipediavarning höll jag på att säga, i betydelsen att jag googlar mer information och fördjupar mig efter att boken är utläst. Det händer ofta att jag gör så, med just krigsberättelser betydligt mer sällan.

Nu tar jag mig an ”Dandy” härnäst. Det finns alltså en tredje broder Lauritzen, Sverre, som är homosexuell och därför inte heller skötte den här avbetalningen till det norska samfundet som sponsrat hans utbildning. Han sticker till England och lever livets glada dagar (som ju engelsmännen sannerligen gjorde under den här tiden, såväl i Afrika som hemma i moderlandet) med sin aristokratiske älskare. Därför medverkar han inte alls i ”Brobyggarna” men vi kommer kanske nu få kriget berättat för oss ur en helt annan synvinkel då hela nästa del i Guillous romanserie handlar om honom. Hur barbariska var egentligen engelsmännen? Den som läser får se.

Johanna Ögren