Jajamensan. Här kommer han dragandes med en fullfjädrad hen-roman, den nya ”Every day”.

Handlingen går ut på ett koncept som man bara får acceptera utan så ingående förklaringar: huvudpersonen och första persons-berättaren vaknar varje morgon upp i en ny kropp. Hen lånar liksom den kroppen under en dag. Skulle hen hamna i min kropp så skulle hen få veta vad jag heter, och dessutom få tillgång till alla mina minnen och erfarenheter så att hen kan hänga med hjälpligt i min familj, mina sammanhang, allt sånt. Sen får hen göra det bästa av situationen. Bli blixtsnabb på att anpassa sig, läsa av personer, känna av stämningar. Hoppas att det inte kommer ett superviktigt prov i skolan den dagen som hen misslyckas på, samt helst undvika svåra fysiska saker som om lånekroppen är gymnast för det behärskar inte hen. Då kan man bryta benen och då blir ju den riktiga personen lidande. Mycket sånt improviserat, anpassat arbete alltså.
Reglerna säger också att hen hamnar i kroppar som är lika gamla som hen själv, så det är inga tidshopp mellan 13 och 47 och 4.
På kvällen somnar hen, och nästa morgon är det dags för en ny okänd person. Människan som blivit utnyttjad känner sig inte konstig dagen efter, utan kanske bara lite som att det varit en seg dag när de varit trötta och inte så med. Men det är inte obehagligt.

Grejen med hen då? Jo, att berättaren inte vet vilket kön den är. Inte i grunden. Vid kroppslåningen är det både killar och tjejer, och hen känner sig lika hemma oavsett. Det har alltid varit så. Namnet på hen är A, men det är egenpåhittat.
Hen vet inte heller varför det är så här. Varför kroppsbytandet? Ingen aning.

Den lånekropp som boken börjar med tillhör en otrevlig, ego, stökig kille som heter Justin. A gillar inte Justin, men han har en flickvän, Rhiannon, och henne börjar A gilla. Massor. A blir kär. Och vill träffa Rhiannon igen. Trots allt detta med lånekroppar och att det aldrig går att styra vart man ska hamna nästa morgon. En ganska omöjlig kärlekshistoria. Och sen allt med könet! Kan man bli kär i en hen? Spelar det någon roll eller är det något annat som spelar roll?

Det känns som att David Levithan bott i Sverige senaste året och lyssnat noga på hela hen-debatten. Det har han ju självklart inte, men den här romanen är väldigt fingret i luften. Vad är essensen i en människa, hur mycket är kopplat till kön, hur mycket är saker vi har vant oss vid bara, vad händer om man går emot det? (Gissa om människorna på flashback skulle gå upp i spinn om de läste den!) Och allt det i sig är ju väldigt intressant. Däremot måste jag tyvärr säga att David Levithans roman inte är så intressant. Konstigt nog. Jag gillar honom, tycker ofta han får till det och får det att kännas. Men här är det nog hela konceptet som stör mig för det blir så himla mycket praktiskt besvär. Vakna upp i den staden, som den personen, vara tvungen att bemästra det och det, klura ut hur långt det är till Rhiannon. Flera av de olika lånekropparna är jätteintressanta och det finns mycket känslor och jobbiga situationer, men allt sammantaget… För mycket.
Om jag ska jämföra med en annan roman jag verkligen inte klarade av: ”Tidsresenärens hustru”. Han fick ju kuta runt och leta kläder varannan sida för att han damp ner naken i någon tid. Gud, så less jag blev på det där dimpandet och klädletandet! Efter sjunde gången var det så gjort, och precis så känner jag för As alla kroppar. Det tar för stor plats och det som egentligen är det viktiga, hen i förhållande till Rhiannon, kommer i skymundan. De blir inte så där bra som Levithans karaktärer kan bli, och ”Every day” blir inte lika fin, pirrig och tajt som Levithans övriga böcker. Mycket spännande ämne, men halvtråkig roman. Och för att vara en Levithan är den faktiskt också ovanligt tråkig – hans vanliga humor saknas nästan helt, och den snärtiga, popkulturella stilen är tyvärr frånvarande den med. Så, nej. Tråkigt.

Johanna Lindbäck