Innan jag började läsa ”Den andalusiske vännen” så visste jag att den var såld till ett 20-tal länder och att den var het på Frankfurtmässan. Nu ser jag att filmrättigheterna är sålda till Hollywood också. Näste Stieg Larsson i vardande?
Med det i ryggen väntade jag mig såklart något extra. Fick jag det? Nja, inte riktigt. Eller… om jag ska tänka rättvist. Det är en debut. Alexander Söderberg har enligt infon på förlagssidan jobbat som manusförfattare förut men det här är hans bokdebut. Som sådan är den helt okej, men med allt sälj och filmrättigheterna hade jag ju förväntat mig mer pompa och ståt, mer extra allt. ”Den andalusiske vännen” är istället som en vanlig deckare. Intrigen är skickligt komponerad och intrikat, det är den, men allt utöver – persongalleri, stil, känslor, stämningar – är ganska basic. Det funkar. Man läser på, spänningen håller i sig, det är tempo till allra sista sidan, men något utöver det? Inte så mycket. Inga jättestarka karaktärer som hos Åsa Larsson, och inte humor som hos henne eller Hjorth/Rosenfeldt, inte allmänt starkt helhetsintryck som Kepler. Det är mest handlingen det läggs krut på, för ”Den andalusiske vännen” är en väldigt actionfylld bok.
Om vi delade ut sifferbetyg här skulle jag ge den 3 av 5.
”Strindbergs stjärna” å andra sidan, den fick typ 1 av 5 av mig (tom en överkorsad 1:a) och den exporten gick ju strålande. Jag får helt enkelt lära mig att skruva ner förväntningarna även om jag läser saker som ”stor internationell snackis”.

Johanna Lindbäck