Bokhora.se

12/09 2012
7:00

Om det märks i Peter Barlachs nya ungdomsroman att han också skriver Helge Skoogs repliker i matprogrammet ”Halv åtta hos mig”? Oh ja. Huvudpersonen Caroline och hennes pappa ägnar sig åt fullkomlig matporr. Råvaror, urval, recept, tillagning, avsmakning. Jisses. Detta är inte en bok att börja på när man är lite småhungrig. Jag rekommenderar en stor lunch som bas.
Dagen efter jag läst åkte jag till min bästa matbutik med en lång inköpslista i handen. Sen lagade jag tre nya recept den helgen. Caroline skulle ha tyckt att jag var töntig som följde dem till punkt och pricka (typ) och hon skulle säkert ha klagat på mina råvaror, men jaja… Jag hade kul!
Jag har inte läst Kristina Sandbergs ”Sörja för de sina” än, ska börja snart! Den är en fortsättning på ”Att föda ett barn” som är den senaste boken som fick mig att sukta så här mycket efter att laga mat och baka. Och det är något jag verkligen gillar. Är man däremot en person som gärna skulle ta ett piller till lunch för att lösa hela näringsproblemet så kanske allt ätande upplevs som en påfrestande stor del av handlingen hos både Barlach och Sandberg.

Okej, men allt är inte bara mat. Caroline är 17 och historien börjar med att hon flyttar hemifrån en iskall vinterkväll. Hon har bråkat med sin mamma i åratal och där blir det bara för mycket. Hon packar en väska och drar. Problemet är var, utan särskilt mycket pengar? Hon ska dessutom sluta gymnasiet och börja jobba istället. Nödlösningen blir en fd kille som mycket, mycket motvilligt släpper in henne för att de ska ”prata”. Det är den tjänsten Caroline bett om, men planen är att hon ska få sova över där. Och eftersom hon är jäkligt snygg och smart, så funkar det.
Jag pratade om begreppet ”starka tjejer” häromdagen, och hur man aldrig hör att böcker handlar om ”starka killar”, har ni tänkt på det? Caroline är urtypen för en stark tjej. Skitsnygg alltså, med ett stort självförtroende och stor vilja. Det är inte många som sätter sig på henne. Hon trixar sig in, läser av människor på ett kick, trycker på rätt knappar, skämtar och klarar sig fram på att vara streetsmart och på sitt utseende. I ett huj har hon hoppat av skolan, fixat bostad och ett jobb. Typ fixat kille också.

Jag gillade Barlachs förra, ”Fifteen love”, som handlade om den 15-årige John för att den var en sån bra kombination av allvar och skön humor, och en så bra skildring av ung kille. Det där säkra handlaget finns i Caroline-boken också när han tecknar sina karaktärer, men det jag har svårare för här är 1) Caroline och 2) handlingen. Hon är 17, och okej, det finns verkligen 17-åringar som är going on 30, men jag tycker hon är too much. Hon är så bra på allt. Ta folk, se igenom, laga mat, klara sig ur knipor, förstå spelet, ha sex. Allt bemästrar hon till fulländning, och det känns som lite superhjältevarning. Hade inte något område kunnat vara trevande? Eller om hon varit 22, 23 iställer för 17?
Det andra svåra är handlingen. Första halvan är bra. Den handlar om att hon ska reda upp sitt liv från den där flytten som börjar ute på hållplatsen i Orminge. Men andra halvan? Då är det som att Barlach inte vet var han ska göra av sin historia och sin huvudperson så han slänger in allt möjligt han kan komma på. Allt! Jag vill bara sitta och greppa efter handbromsen här. Det blir verkligen alldeles för mycket och det går ut över den psykologiska trovärdigheten. (Var tvungen att använda det uttrycket.) Och slutet? Ooh. Nej. Varför?

Hur man skapar levande karaktärer, får till dialoger, får in humor, allt det är jättebra i ”Det är jag…” också. Det är kul att se Caroline slänga käft med sina kunder i matbutiken, med sin kille, och underbart att läsa om maten. Det är underhållande att läsa Barlachs böcker, helt enkelt. Sen att han inte är lika vass på att få till Caroline som han var på att få till John, synd. Den här romanen är ändå en jäkla resa och även om den fortsätter för länge så har jag himla roligt under tiden.

Kommentera

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida