Den här lunchrutinen har jag haft på mina tjänstlediga fredagar det senaste året: läsning av DN Drömhem. En högtidsstund. Jag har ett hatälskförhållande till DN Drömhem.
För de som inte läser den så kommer alltså DNs bostadsbilaga i så att säga två varianter. Ena halvan är vanliga husannonser med lägenheter och radhus, och sen när man vänder på tidningen finns Drömhem i den andra. Först ett reportage om ett fantastiskt hus eller våning någonstans och hur ägarna tänkt när de inrett. Sen annonser med superflådiga och superdyra hus med pooler eller havsutsikt, eller innerstadsvåningar på kvadratmeter efter kvadratemeter på Östermalm. Minst en kakelugn plus walk in-closet. Det är verkligen ingenting jag skulle kunna köpa, och det är inte därför jag läser, utan den funkar ungefär som Denise Rudbergs böcker. En utflykt. Fast på riktigt.

Jag sätter först tänderna i drömhemsreportaget. Stilen må variera stort, men en sak är gemensam för dem alla och det är råden om hur man får till den. Something like this: blanda nytt och gammalt, kanske fynd från olika resor i världen, eller från loppisar. Matcha din asdyra nya danska soffa med ett gammalt bord från Kina och porslin från Frankrike. (Okej, ”asdyra” var mitt ordval, det säger de aldrig.)
Själv undrar jag, med tanke på huuuur ofta man läst just detta råd – och då läser jag inga inredningstidningar utom just DN Drömhem – känns det inte som världens klyscha att uttala det? Om jag mot all förmodan blev tillfrågad om min inredningsstil, tänkte till, och sen öppnar munnen för att formulera något och hör mig själv på allvar börja ”ja, blanda nytt och …” skulle jag börja fnittra.
Tänk om någon istället kunde erkänna att de suttit i timmar på Ebay och letat efter det där Kina-bordet, eller att det var ett jävla rännande på alla auktionshus i Paris för att få tag i porslinet. De är uppenbarligen intresserade av att fixa sitt hem, och det var säkert hårt jobb att få till den här stilen som så perfekt visar upp hur de är nu. Eller hur de kämpat för att försöka bli, det som förhoppningsvis avspeglas i deras hem: jag har anor. Jag har även en familj med smak för här är mitt arvegods. Jag har pengar. Jag har rest. Och så vidare.

Eller också är det bara jag med min medelklassbakgrund som tänker på det som en kamp och något att kämpa för. För de här människorna kanske det kommer alldeles naturligt. Inget Ebay.
(Oops, busted.)
Oavsett det, jag tycker inte att repliken ”vi blandar gammalt och nytt” går att använda längre. Kom på något nytt.

Ett annat inslag i DNs bostadsbilaga är en kortare intervju med någon vanlig människa som bor i ett nyproducerat område. Hen älskar i princip alltid allt med sin nya bostad och sitt nya område. Det var så uppfriskande när DN i våras smällde till med en intervju med en kvinna som var kritisk. Ja, hon tyckte det var fint, men hennes nya lägenhet var för dyr så hon och mannen skulle behöva flytta om några år för att ha råd att gå i pension. Det var jättedåligt med kommunikationer dit så hon hade behövt köpa en bil. Har ni hört på maken?!
Men vi har inte fått något liknande efter det.

I sommar har DN Drömhem haft uppehåll. Jag saknar den. Igår läste jag tidningen Vi på lunchen. Deras intervju med Jens Stoltenberg, snart ett år efter Utöya. Väldigt bra intervju gjord av Åsne Seierstad. Den kändes mycket. Och den kändes nyttig, och verklig. Inte som en utflykt, utan som den hårda världen som finns där bortom de asdyra danska sofforna.

Johanna Lindbäck