Det finns några ytliga saker att ta upp med Simon Gärdenfors seriebok ”Död kompis”. För det första är den sjukt snyggt paketerad. Boken med hård pärm kommer i en ficka, som ett dvd-fodral i kartong. Det är jättesnyggt. För det andra är bilderna väldigt speciella, de beskrivs som ”inspirerade av grafisk formgivning”, vissa av karaktärerna får mig att tänka på tv-spel (jag har väldigt svårt att föreställa mig hur man går tillväga för att teckna så här). Däremot är rutorna ganska små och texten ganska liten ibland och när jag låg och läste boken innan jag skulle somna fick jag anstränga ögonen ibland för att se.

Boken har en superexplicit titel. Den självbiografiska boken handlar nämligen om när Simon Gärdenfors kompis plötsligt dör. Boken är klassiskt uppbyggd. Vi är med när huvudpersonen får beskedet, sedan spolas bandet tillbaka till när Simon och Kalle först träffades. Vi får också ta del av åren efter kompisens död när Simon börjar må allt sämre och förälskar sig i Kalles flickvän, när han försöker hitta sin väg in i vuxenvärlden och letar efter någonting som kan trösta honom. Det är närgånget och rörande, även om det aldrig blir stora stråkar och smetigt.

”Död kompis” är en coming-of-age-berättelse utan sensmoral. Jag tycker mycket om den, även om jag upplever att boken tappar i tempo emellanåt. Men som jag skrev i förmiddags är bilderna väldigt talande, målande, liksom fulländade i vad de vill kommunicera. Jag läser i både bild och text och jag älskar det. Kanske beroende på formgivningen är rutorna inte så detaljrika, men det som inte syns i bilderna fyller jag på själv inuti mitt huvud.

Johanna Karlsson