För några veckor sedan var det någon som frågade om vi på Bokhora medvetet hade börjat skriva mycket mer om ungdomsromaner, men så är inte fallet. JohL läser sin vanliga dos ungdomsromaner skulle jag tro. Den stora skillnaden är förmodligen att jag har läst ganska många fler i vår. Jag skulle tro att det är för att jag har lättare att komma in i dem, när jag är lite fullmatad i huvudet och behöver trilla in i läs-mode igen.

Härom månaden ramlade jag över Sarah Dessens senaste bok ”Du glömde säga hej då” (ja, JohL har läst den på engelska). JohL skriver att hon var rastlös i den första tredjedelen av boken och hon funderade på om det berodde på att hon letade efter Killen i boken, men jag tror helt enkelt att boken är lite trög i början, för jag hade också väldigt svårt att liksom fastna i den där. För min del tror jag att det beror på det som baksidestexten tar fokus på och som nämns och upprepas i boken: det här med att Mclean har flyttat fyra gånger på två år och att hon på varje ny plats har skapat sig ett nytt jag. Jag tycker att det är en del av boken som Sarah Dessen kunde ha arbetat mer med och strukit någon annan del, alternativt strukit helt. Helst det sista. Jag tycker att boken har andra fördelar och om jag nu inte får veta så mycket mer om Mcleans alla uppsättningar av sig själv blir jag inte så engagerad i den historien. Men det läggs ganska mycket fokus på det i den första delen av boken. Vem ska Mclean vara här?

Mcleans mamma och pappa är skilda. Mclean bor tillsammans med sin pappa som är konsult inom restaurangbranschen och åker omkring och styr upp restauranger som inte går så speciellt bra. Därför har Mclean flyttat fyra gånger på två år. Det var ingen fridfull skilsmässa  och ett sätt för Mclean att hantera den och den långdragna vårdnadstvisten efteråt är att skapa en ny personlighet för varje ny plats hon kommer till. Att vara Mclean skulle innebära att ta itu med saker som hon inte är redo att ta itu med ännu.

På den här nya platsen Mclean och hennes pappa kommer till finns en granne. Han är snäll. Jag har kommit att uppskatta den egenskapen en hel del på sistone. Mclean överrumplas av sina nya vänner och lärare och hinner inte riktigt skapa sig en ny personlighet på den här nya platsen hon befinner sig på. Helt plötsligt är det försent att vara någon annan än sig själv. Alltså: det blir tillfälle att knyta upp en del hårda knutar.

Jag tycker att Dave, som grannen heter, restaurangen som Mcleans pappa ska styra upp, och Mcleans relation med sin mamma är ganska tillräckligt för den här historien. Jag vet att människor rymmer så mycket mer än det vi ser på ytan och att vi bara kan ana en del och aldrig få vissa saker förklarade, men jag irriterar mig ofta på att författare slänger ut några trådar som de inte bryr sig om att utveckla ordentligt (det vill säga: tillräckligt för mig). JohL verkar inte irritera sig på den historien. Det kanske inte ni heller gör?

Jag har tydligen bara läst en bok av Dessen före den här. Jag var helt säker på att den här boken med tjejen som spenderar sommaren med två bröder var en Dessen, men det var tydligen en Jenny Han. Dessen är nog snäppet bättre i min bok. Och bäst av alla tre är ”Du glömde säga hej då”. Jag tyckte mycket om Mcleans vänner. De är så snälla! Även när Mclean gör några konstiga, dumma saker ställer de upp för henne. Jag tycker som vanligt ganska illa om de vuxna i ungdomsböckerna jag läser. De är halvego och inte alls så kärleksfullt tecknade som ungdomarna.

Det var precis den här typen av böcker som jag älskade när jag var 15-16 år. Det finns inslag i ”Du glömde säga hej då” som var superexotiska för mig när jag var i den åldern, till exempel kycklingsoppa och ett brinnande basketintresse som delas med en pappa, egenföretagarföräldrarna och det andra hemmet (företaget). Samt den rike styvfadern.

Sedan kan jag förstås tycka att slutet kommer lite snabbt på och är närapå hafsigt, nästan som en resumé. Jag är inte helt nöjd med det. Men på det stora hela: ”Du glömde säga hej då” är en rekommendation.

Johanna Karlsson