Bokhora.se

17/12 2012
13:26

”Är det typ den sjunde boken du läser av henne?” undrar sambon när jag ligger och släpar mig igenom Elizabeth Georges sjuttonde roman om Thomas Lynley och Barbara Havers (här räknar jag inte in hennes novellsamlingar, för jag har ingen koll på dem, även om jag läser att Lynley och Havers återfinns i till exempel ”Fullständiga bevis”). Jag har läst dem alla, från ”Pappas lilla flicka” som utkom på svenska 1988 (då var jag åtta år – jag läste den förmodligen närmare tio år efteråt), till den senaste, ”En lögn att lita på”.

Det fanns en period av böcker när jag läste Elizabeth George nära på skummande. Blicken fastnade liksom inte på några ord, jag bara ögnade igenom texten, vände blad efter blad. Man kanske inte kan säga att jag har läst dem alla då. Jag kan ge er det. ”Minnets labyrint” och ”Det innersta rummet” har jag knappt inga minnen av alls. Jag kan inte ha läst dem särskilt noga (eller är det så att jag blandar ihop alla döda kroppar med varandra?). Det fanns en period då jag tänkte att jag inte skulle fortsätta läsa Elizabeth Georges böcker.

Men så kom döden. Ni som läser Georges böcker vet jag vad jag menar (ni som inte läser Georges böcker: det är död i alla böcker, ni fattar förhoppningsvis ingenting). Jag fortsatte att läsa.

Nu har jag omslaget till ”En lögn att lita på” bredvid mig när jag skriver. Vem godkände det där? Så där såg det inte ut i boken. Åtminstone inte i mitt huvud. Där skulle båtplatsen vara gjord av sten. Ingen brygga. För själva dödsfallet i boken har nämligen skett då Ian Creswell tar sig ur sin båt. En av stenarna vid båtplatsen är lösa. Ian trillar i och dör. Är det ett dödsfall?

Då blir det ju helt obegripligt med en jädra träbrygga på omslaget.

Ian Creswell är systerson till den förmögne Bernard Fairclough, som – i största ”hemlighet” – tar dit Scotland Yard för att utreda om det verkligen var en olycka. Lynley åker dit. Han får inte berätta för någon varför han är där. Allra minst hans chef, Isabelle Ardery. Stackars Ardery är väldigt ny i Georges bokserie. Hon är ingen favorit. Deborah och Simon S:t James, som är Thomas Lynleys nära vänner och bollplank, har en större roll i ”En lögn att lita på”. De följer med Lynley till Fairclough i Cumbria och hjälper honom att utreda dödsfallet.

I boken finns även Faircloughs tre barn, sonens vackra hustru, systersonens två barn, fru och älskare. Ni ska inte tro att det är enkelt. När Elizabeth George tecknar en familjetragedi tar hon den bredaste penseln. Hemligheterna som döljs är mörka. Och ja, just det. Sedan finns det ännu en sidohistoria, om en reporter från The Source, som är i Cumbria för att hitta en snaskig historia, och som har en slags gifta på låtsas-relation med sin mammas inneboende. Det är en historia som roar mig en del. Men mest nyfiken är jag på Barbara Havers grannar, Hadiyyah och Azhar. Azhars fru, Hadiyyahs mamma, har kommit tillbaka och det är inte helt enkelt för Havers.

”En lögn att lita på” är en sisådär 635 sidor. Jag tvingar mig själv att läsa den under långa sejourer i badkaret och mina fingrar blir alldeles svarta när jag läser boken utan skyddsomslaget (det med båten). Ett minus – det är första gången det händer mig! Jag blir inte riktigt fångad av någon av historierna i boken och jag börjar fundera på varför jag så envist fortsätter läsa George. Tills hon påminner mig. Alldeles i slutet av boken. Då kastar hon ut ett ben till oss läsare som följt Lynley och Havers genom dessa sjutton böcker. För, som jag har skrivit förut, det är inte för ännu en död kropp jag läser Elizabeth George längre. Det är för Thomas, Barbara, Deborah, Helen, Simon och Azhar. George är naturligtvis smart nog att inse att hon måste ge någonting till oss också. Så det gör hon. Och jag blir tvungen att lägga vantarna även på bok nummer 18 när den nu kommer.

 

9 kommentarer

9 kommentarer till ”En lögn att lita på” – Elizabeth George

  1. Men nu blir jag nyfiken: om man inte alls läst 17 böcker utan lessnat för länge sen för det blev för långt och segt MEN har en soft spot för St James-paret. Vad är ditt råd då ang denna?

    Mvh Det är sällan 635 sidors-böcker är värda 635 sidor

  2. Om spoten är väldigt soft, rekommenderas skumning. Men om det är just dem du är intresserad av kan du egentligen hoppa över boken. De spelar en ganska stor roll i handlingen, särskilt Deborah, men det är Lynleys utveckling som står i fokus och förvisso även Havers grannes.

  3. Men oj, så spännande!Och jag är nästan säker på att ”Innan döden kom” är den bästa bok jag någonsin läst i hela mitt liv!

  4. Det bästa George har skrivit är ändå författarhandoken ”Write away!” Tycker den är bäst av alla sådana böcker jag läst. Hennes romaner är för tjocka, orkar inte igenom dem längre. Men jag minns läsupplevelsen i Saknaden efter Joseph och Minnets labyrint. Sen blev det plötsligt för långt och för pratigt. Får väl ändå ta mig igenom den här boken, är nyfiken på Haadiyye och hennes pappa, hadeju hoppats att Havers skulle hitta hem där…

  5. Som fredagsfråga kan ni ta upp vilka omslag som är värst (om ni inte redan haft den frågan).

  6. Är också trogen George-läsare. Har läst ALLA och aldrig tvivlat…tills nu. Redan förra boken kände jag att det sviktade lite och ”En lögn att lita på” är verkligen inte bra. Men ja, slutet gör ju att man måste läsa nästa också ;)

  7. Jag slutade efter Den Där Döden. Jag gillar varken Lynley eller Havers så det är liksom ingen idé längre.

  8. Bästa repliken (minns den inte ordagrant, men något i den här stilen):

    – Du är ett bra bevis på att det kan vara en väldigt god idé att strypa sina barn vid födseln!

    (sagt av modern till en minst sagt osympatisk karaktär)

  9. Jag har läst nästan alla Elizabeths böcker och nu ligger En lögn att lita på framför mig! !! Jag har förväntningar! Och har bara läst några sidor, men det känns så BRA. Jag lever i förvissning att jag inte kommer att bli besviken, även om vissa delar i hennes böcker kan betraktas som transportsträckor. Elizabeths böcker är berättelser att lita på!!!

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida