Sourvadammen. Ojojoj. Var ska jag börja?
När jag var liten, kanske 8 år eller så, fick vi hem en broschyr som handlade om vad vi skulle göra ifall Suorvadammen brast. ”Vi” är alla som bor längs Lule-älven. Och om den brast så hade vi väldigt kort tid eller aningen mer tid på oss att evakuera. Vi som bodde i Luleå, vi hade lite mer tid – flera timmar. Och jag och min familj, vi skulle egentligen inte behöva evakuera för vi bor på en höjd och vattnet skulle inte nå vårat hus. Däremot skulle vi bli helt isolerade, utan el och allting. Dilemma. Jag och mamma pratade mycket om hur vi skulle välja. Vilket var bäst? Sticka från huset eller stanna kvar?
Sen dess har Sourvadammen och detta katastrofscenario funnits i mitt medvetande.

I våras såg jag att Mikael Niemi skulle komma med en ny roman som hette ”Fallvatten” och handlade om att… Sourvadammen brister. Upphetsningen! Och som jag sa i måndagsmötet med honom, att ingen har skrivit om det förr?! (Det visade sig ju nu att någon hade det.)

När boken väl kom var det med skräckblandad förtjusning jag började läsa. Och här utfärdar jag direkt en varning: börja inte om du har lite tid, för man vill avsluta. Man vill läsa hela i ett svep. Helst utan att andas. Jag var faktiskt tvungen att skumma vissa partier för att komma framåt. Jag brukar skumma om det är tråkiga miljöbeskrivningar, men här var det spänningen som fick mig att älga över sidorna. Något helt annat än uttråkning!

Det Niemi berättar om är ett gäng människor som alla råkar befinna sig i älvens närhet den ödesdigra dagen. Det har regnat ovanligt mycket hela hösten, alla depåer är redan bräddfyllda, och så, en spricka. Och sen släpper det. En vägg av vatten forsar iväg och krossar allt den möter.
Ovanför alltihop flyger Vincent Laurin i sin helikopter, på väg ut på en ovanlig tur. I en special-Saab kör Adolf Pavval. På en fjällsluttning sitter Lena Sundh och målar akvarell. Barney Lundmark jobbar vid dammen. Sofia Pellebro är på jobbet i Luleå. Lovisa Laurin kör iväg för att hälsa på sin pappa Vincent. En del av dem har mindre än tio sekunder på sig att reagera, andra har flera timmar, men älven är på väg. (Insert: ödesmättad och pampig musik.)
Och som sagt, det är sjukt spännande och det är sjukt mycket action.

Ett avsteg från Mikael Niemis tidigare böcker är just all action. Inte för att de andra har saknat det, men här är det verkligen fokus på älven och förstörelsen och hur man ska undkomma. (Jag undrar om Kjell Sundvall har läst ”Fallvatten”? Solklar film! Bara man lyckas göra bra datoranimerat vatten? Men det kan man säkert? Det är ju 2012.)
Det är otroligt effektivt berättat där man får hoppa runt mellan de olika utsatta karaktärerna som kämpar för sina liv på olika sätt. En del känner man sympati för, andra hoppas man ska försvinna i vattenmassorna.
Niemi har helt skalat bort elementen av skröna som annars brukar finnas med i hans romaner, och Tornedalen och Norrbotten finns mest i form av miljö och inte så mycket som politik. Det är alltså på sätt och vis en otypisk Niemi-roman det här. I vårt måndagsmöte sa han att han ville gå vidare och få en nystart med ett nytt förlag, och jag tycker att han har gjort det och lyckats med sin roman också.  Han har behållit sin välkända miljö och han har givetvis kvar sin berättarskicklighet, men sen har han använt dem på ett nytt sätt genom att skriva katastrofromanen 2.0. Ett par väldigt svettiga lästimmar utlovas!

För några dagar sen pratade jag med min mamma om den, och berättade om mitt katastrof-informationsminne. Dagen efter fick jag mejl av henne:

”Jag kollade om det där som stod om dammen brister. Jag har kvar broschyren. Det är 4 sidor. Och 2 små i tidningen som jag klippte ut . Du får läsa det när du kommer hem nästa gång.
Kul eller hur!”

Ja du, mamma. Jag tror jag skulle välja stanna kvar i huset nu efter ”Fallvatten”.

Johanna Lindbäck