Bokhora.se

21/01 2012
14:25

”Felicia försvann” går mycket fort att läsa ut. Sidorna är inte särskilt tättskrivna, kapitlen korta och slutar inte sällan med en olustig detalj som får läsaren att känna att den banne mig måste läsa vidare.

Sedan tar det mig en vecka att fundera på hur man egentligen skriver en slags recension om en sådan här bok.

För oinvigda: ”Felicia försvann” är Anna Wahlgrens dotter Felicias berättelse. Anna Wahlgren är debattör och författare och för mig mest känd för hennes bok ”Barnaboken”. I ”Felicia försvann” berättar Felicia om en uppväxt av sprit, misshandel (mest psykisk, men även en del fysisk) och klackskopromenerande framför mammans runkande hyresgäst.

Det fästs stor vikt vid att Anna Wahlgren har varit gift sju gånger (det gör det i de flesta texter om Anna Wahlgren). Historier om Felicia och hennes åtta syskon, varvas med historier om Felicias liv på 2000-talet. Hon har brutit med sin mamma, hon vägrar att försonas med henne. Felicia beskriver sin depression och att hennes exmake vägrar låta henne träffa deras gemensamma son. Hela tiden fragmentariska bilder ur olika perioder av Felicias liv: 70-tal, 80-tal, 00-tal. Det tycker jag stör läsningen. Det fragmentariska. Samtidigt som det vävs ihop något i slutet av boken.

När jag ska skriva om ”Felicia försvann” känns det som att jag måste recensera antingen Felicia eller Anna. Som att jag måste ta ställning till sanningshalten i historien och recensera även den. Det har många recensenter redan gjort. Men vet ni, det måste jag inte. ”Felicia försvann” är Felicias berättelse. Hon skriver i sin bok att alla hennes syskon inte håller med henne (det gör inte hennes historia mindre sann). Jag tycker dock att läsningen av boken är lite som att sänka farten när man kör förbi en olycksplats. Jag tycker inte att jag har med det här att göra. Har jag med det att göra för att mamman i boken är en självutnämnd auktoritet inom barnuppfostran? Är det nu korthuset faller? Och jag undrar så var alla andra vuxna håller hus under Felicias och hennes syskons uppväxt? Pappor, lärare, andra släktingar? Samtidigt som det inte förvånar mig det minsta att ingen märkte hur illa Felicia for och hur dåligt hon förmodligen mådde. Vi har ju sett det förut, ser det gång på gång.

Hade ”Felicia försvann” utspelat sig i amerikanska södern och hade inte mamman i boken varit rikskänd, hade jag avfärdat den som en typisk BOATS (Based on a true story). Möjligen en bättre skriven BOATS. Språket i ”Felicia försvann” är verkligen inte dåligt (tvärtom lyfter exempelvis Enligt O hennes språk) men jag märker en klar skillnad när jag precis efter ”Felicia försvann” läser Joan Didions ”Blå skymning” som bygger väldigt mycket på att författaren är så oerhört skicklig med språket. Fast jag ska inte påstå att språket är den primära anledningen till att man läser ”Felicia försvann”. ”Felicia försvann” läser man för att man är så oerhört nyfiken på vad Anna Wahlgrens dotter har att säga om sin mamma. Precis som Enligt O väntar jag dock på kommande berättelser från Felicia Feldt. Det står på en av bokens flikar att hon är manusförfattare och nog märker man det i bokens dramaturgi. Jag läser gärna mer om Felicia och Vincent vid Gardasjön.

20 kommentarer

20 kommentarer till ”Felicia försvann” – Felicia Feldt

  1. Tack för din text om Felicia försvann. Har inte läst boken än, men det kommer. Men jag undrar över din formulering: ”Och jag undrar så vart alla andra vuxna håller hus”.
    Visst är du inte bara bokbloggare utan även svensklärare? Har behovet att skilja mellan VAR och VART försvunnit även hos er? Jag vet att det är svårt att få eleverna att förstå att det finns en skillnad. (Befintlighet och rörelse.) Kanske ska jag ge upp den förhoppningen helt, att skillnaden ska vårdas och få leva kvar. Annars har jag ett bra knep, om nån är intresserad.

  2. Ja, men frågan är om man ska fastna på det? Vag har problem med svenska språket idag, i medierna alltså. Vem skiljer längre på vare sig och varken, vem håller ordning på sin, sitt och hans, hennes. Jag undrar om jag inte borde lägga mitt gnäll åt sidan.
    Men just när jag läste den här texten tänkte jag mig att det inte var du som skrev, utan nån av dina kompisar. När är språkvården av godo och när blir den trist gnäll? Men det är väl inte just här jag borde ventilera detta.

    • Jag har inget emot att Bokhora-läsare kommenterar om jag skriver slarvfel. Det är ju en av nackdelarna med att inte ha någon redaktör som läser det vi skriver. Programmet som vi skriver i rättar stavfel, men inte grammatiska fel. Jag skriver ofta mina inlägg utan att göra något annat än en snabb genomläsning efter tvetydigheter eller syftningsfel innan jag klickar publicera.

      I mitt yrke jobbar jag just nu med elever som precis håller på att lära sig svenska. Dem rättar jag såklart inte. I mitt andra yrke, där jag korrläser manus som ska tryckas, är jag mer noggrann.

      Man behöver inte kalla det gnäll att kommentera slarvfel. Ofta handlar det ju om ren service till läsaren att uttrycka sig rätt. Det kan bli tokiga syftningsfel om man blandar ihop till exempel hans och sin.

      Fortsätt du att kommentera slarv, om du orkar och har lust!

    • Men jösses, du läser en blogg, Majsan, inte ett publicerat verk som du köpt i bokhandeln! Ge dig!

    • Monica Wiegert

      Medium i pluralis heter media.

  3. En orsak till att sociala myndigheter inte uppmärksammande situationen berodde väl på de ständiga flyttarna. Jag är 60+ och jag minns såväl vilket enormt utrymme AW gavs i media, jag genomskådade dock henne på ett tidigt stadium och Barnaboken kom inte i mitt hus.

    • För mig som oxå är 60+ så gjorde Anna W inget gott intryck när hennes Barnaboken kom ut. Redan då funderade jag på vad hon höll på med. När jag nu läser Felicias berättalse utifrån hennes upplevelser på sin barndom så blir jag så dj… arg på en människa som jag inte känner (Anna W).

  4. Wivianne Lundberg

    jag fick barn 1974 – 1983 och 1986. Och JA – Barnaboken fanns i mitt hus.
    Vissa kapitel lästes flera gånger – andra inte alls.
    Vad jag minns så väckte boken, hos mig – mest dåligt samvete. ”Varför kan inte jag få mitt barn att sova – lyda, äta och hjälpa til då ANNA kan det?”
    Men det sunda förnuftet tog överhand….och med facit i hand så är mina barn lyckligare än Annas idag.
    En fråga som stör mig efter att ha läst och gråtit med Felicia…VAR fanns PAPPORNA?? Och även släkt – lärare..och visst – de många flytten gjorde nog sitt.
    Men att alla dessa 7 pappor gav upp sina barn så lättvinnligt – inte tog strid…det fattar jag inte.
    Farmödrarna, fanns dom ingenstans?
    Jag betvivlar inte ett ögonblick på att vartenda ord som Felicia skriver är självupplevt. Och jag förvånas över att inte henens äldre syskon backar upp henne….
    De yngre kan ju däremot ha en annan bild. Men de äldsta – som fick agera ”förälder” då de var 9 år gamla….dom kan väl inte ha glömt?
    Eller är barns lojalitet så stark – även hos vuxna?

    • Att syskon inte stöder ett vuxet barn som berättar kan bero på skam, det kanske är skönare att leva i en livslögn än att konfronteras med det skamliga man dolt bakom en falsk fasad under dels hela sin uppväxt dels sitt fortsatta vuxenliv?
      FF berättar även andras historia och misstron som möter FF kan sätta munkavle på barn som växer upp nu och har det likadant. Det vore inte bara synd utan värre än synd. FF har gett röst i boken åt utsatta barn och kan förändra för dem alla.
      Jag läste en insändare idag som tyckte att ett vuxet barn – som vuxit upp i ett gränslöst hem med svält, alkoholmissbruk, utfrysning, mobbning, sexuella övergrepp och nitton flyttningar på arton år – inte ska få berätta sin historia utan göra ”upp om detta inom familjen” och att man ”borde skämmas” om man ”hänger ut sina gamla föräldrar medan de lever”.
      Men förövare behöver inget försvar, däremot deras offer. Var det ett litet barn som förnedrade och kränkte sin mamma eller var det tvärtom?

    • Var var alla omkring? Här är min teori:
      Jo, flyttarna sopade nog igen spåren. Jag tror det säkert var tanken med flyttarna också – att börja om på nytt hela tiden. OCH med tanke på hur kort de bodde på ett och samma ställe så hann nog inte folk reagera. (Du vet hur det är när man börjar misstänka att något är fel, man börjar vela… man vill ju inte lägga sig i… tänk om man har fel…)
      Jag tror också att Anna W valde, som vi läst i boken, en del karlar som var lösa i formerna. De hade säkert inte så bra kontakt med sin egen familj kan jag misstänka.

    • Papporna hade inte så mycket att säga till. Anna W hade ju ensam vårdnad över barnen..

      Och farmördrarna ännu mindre. Farmödrarna har ingen talan ens i dagsläget – inte mormödrarna heller. Vilket jag i och för sig inte tycker är någon otrolig orättvisa med tanke på att hur skulle det se ut ifall sådana mor- och farmödrar som Anna W fick ”bestämma” även när det gäller barnbarnen.. :-//

      Liknande berättelser har man kunnat läsa om i media tidigare. Rastlösa föräldrar som flyttar hit och dit, relationer som spricker och nya uppstår. Ofta är det narkotika/sprit med i bilden. Barnen byter skola innan läraren har hunnit lära känna sin nya elev (och dess svårigheter). Barnen har som Felicia själv skriver i sin bok ingen annan fast punkt än den knasiga mamman. Det är klart att i ett sånt läge moppsar man inte upp sig, eftersom det andra alternativet (att vara HELT utan föräldrar) verkar ändå sämre :-(

      Själv anser jag att samhället (låt oss kalla det för ”övervakarsamhället”) borde reagera och sätta någon sort ”koll” på folk när man flyttar stup i kvarten och river barnen från sina rötter. Skolgången kan inte ha varit lätt för dessa barn. Ändå har flera av dem klarat sig finfint. :-)

  5. Jag tror på Felicia.
    Min starka tro och övertygelse är att den är sann, hon är den som frigjort sig i tanken och reflekterar över värderingar i sin barndom.
    Det som bla övertygar mig är just motsägelserna.
    Den fantastiska mamman (som faktiskt skrivit en jätte bra bok) och barnet med en helt annan upplevelse (som visar en helt annan sida).
    Och priset…att ha en relation är att leva i den andres dominerande/manipulerande verklighet och sanning alt är utfrysning.

    Att leva i närheten av en psykiskt dominerande och motsägelsefull förälder eller annan person är inte helt unikt. De flesta håller dock tyst, tiger och lider. Just den misstro och mottagande som FF upplevelser får sätter munkavel på den som bär på den ohälsosamma sanningen att leva med en gränsöverskridande person.
    Vet man inte hur det kan vara räcker inte ens erfarenhet, verklighet och fantasi till för att förstå att det mest motsägelsefulla kan vara den ofattbara verkligheten…….vi ser inte, vi ser bara det som är ämnat att visa.
    Vi vill inte heller tro att det finns elakhet eller narcissism, speciellt inte hos en förälder. Det är så mycket enklare att tro gott, allt gott om alla.
    Hoppas boken hjälper oss alla förstå.
    Tackar för boken och att den sätter fingret på ett fenomen som faktiskt existerar. FF berättar inte bara sin historia utan även andras.

  6. […] Läs även Bokhoras recension av boken här. […]

  7. […] som har skrivit om boken: DN SvD Bokhora Enligt O BookyDarling Dark places Bokmania Lyrans noblesser Kreativa dalkullan Breakfast club […]

  8. Idag har jag läst Felicia försvann. Blev mycket berörd och tycker det är modigt och starkt att berätta sin sanning. När man kan utläsa att det var inte tillåtet att ha sin egen sanning i den familjen. Att bli ifråntagen rätten till att se sitt liv så man upplevt det är bara så fruktansvärt. Jag ser det som det är där det största övergreppet är.

  9. Tänk, jag tyckte och tycker forfarande att Barnaboken är bland det bästa som skrivits om barn och barnuppfostran. Vartenda ord i Felicias bok är säkert sant och naturligtvis är de förhållanden under vilka hon tvingades växa upp alldeles förfärliga. Men icke förty; Barnaboken har många kloka och sunda tankar, ger många goda råd och mig gav den i alla fall ”råg i ryggen” som nybliven förälder. Mången finns som inte lever som den lär.

  10. Har just lyssnat på ”Felicia försvann” i en utmärkt uppläsning! Vad jag inte förstod meningen med var ingressen om piloten som tar hand om den förfrusna kvinnan. Kan någon ge mig en ledtråd!

  11. Den som är utan synd kasta första stenen!

    Visst ska Felicia skriva sin historia! Jag tror den historia hon skriver inte är ovanlig.

    Det jag inte förstår är att Felicia väljer att gå ut offentligt med sin upplevelse, där det faktiskt finns brottsanklageser mot en närstående-mamma Anna. Felicia vet dessutom att
    hennes mamma själv haft en svår barndom. Varför vill hon sänka alla genom att skriva boken. Historien är ganska allmängiltig för hennes generation. Det som gör att det blir klappjakt just på hennes mamma är att AW är en känd person som dessutom haft kunskap och intresse för just barnuppfostran. Det enda som sker är att kråkorna samlas kring kadavret.Det hela är så allvarligt för hennes mamma att det är fara för livet! Är det värt att utgjuta sig om sin mamma som du gjort Felicia mot bakgrund av konsekvenseran för ditt eget kött och blod både bakåt och framåt i tiden!

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida