Min kille slutade läsa ”Extremt högt och otroligt nära” efter inte ens hundra sidor. Han tyckte att Oskar Schell var jobbig. Jag vet att många håller med honom. Och det här är verkligen inget försvar av mitt tycke och min smak: jag förstår att man kan tycka att Oskar är jobbig, för han är ju rätt jobbig, men jag läser inte boken i huvudsak för historien om Oskar och hans pappa. Jag läser (och älskar den) för anekdoterna och persongalleriet. Och språket förstås. Jag tycker mycket om Jonathan Safran Foers berättande.

Och jag tycker om när Oskar berättar om elefanterna som känner igen sina kompisars röster eller alla hans idéer om att läsa av andra människors känslor (okej då, det handlar väl om Oskar). Och jag tycker jättejättemycket om historien om Oskars farfar och JA och NEJ i handflatorna.

Ja, jag tycker väldigt många positiva grejer om den här boken, som ni märker.

I filmen är det historien om pappan som tar störst plats. Pappan, som bekant dör i 9/11-attackerna, och vars minne eller kanske snarare närvaro, Oskar vill spara. Jag tycker att det är en fin historia. Oskar hittar en nyckel i en blå vas i sin pappas garderob och han bestämmer sig för att leta reda på låset som nyckeln passar i. Letandet är dock inte essensen i vare sig boken eller filmen. Det är snarare Oskars relation med sina båda föräldrar som är summan av kardemumman.

I slutet av filmen snörvlade den lilla tanten i keps bredvid mig så högt att det inte fanns några tvivel om att hon storgrät. Två damer framför oss utbrast vid eftertexterna: ”Det här var inte alls vad jag väntat mig!” och torkade sig i ögonvrårna med sina kappärmar. Jag grät också.

Det här är dock ingen text där jag skriver om hur mycket min kille som inte läste ut boken älskade filmen. Han gav filmen en fyra-femma i betyg på en tiogradig skala. Gillade du inte boken kanske du inte kommer gilla filmen heller helt enkelt. Jag ger den en sexa, men då bör man vara medveten om att jag är extremt snål med mina nior och tior.

Jag tycker att Max Von Sydow var så himla bra i rollen som farmoderns hyresgäst, men jag hade velat se mer av hans historia, som jag tycker är både gripande och intressant. På riktigt värd en egen film egentligen. Mina favorit-Blacks (alla personer som Oskar besöker i sitt letande efter låset där nyckeln passar heter Black i efternamn) fanns inte med. Jag tycker att killen som spelade Oskar var helt okej, men det var inte min Oskar.

En sak som jag verkligen gillar med filmatiseringar är att det ger fler dimensioner av en historia. I filmen ”Extremt högt och otroligt nära” uttrycker Oskars pappa mer explicit att han ger Oskar alla de här uppdragen för att Oskar ska tala med människor, något som Oskar ogärna gör (när jag läste boken funderade jag på om Oskar hade Aspergers, men det nämns såvitt jag minns aldrig – det gör det dock i filmen). I boken är det Oskar som berättar och det är väl helt naturligt att det inte framgår lika tydligt vad som är pappans egentliga syfte. Om det nu är pappans egentliga syfte. Det kan man ju diskutera i en bokcirkel till exempel. Jag hade inte ens tänkt på det innan jag såg filmen, men det kanske var uppenbart för många andra.

Alla bihistorier och karaktärer hade naturligtvis aldrig kunnat rymmas i en långfilm (om den inte varit så lång att den blivit som en miniserie) och att det var just historien om relationen mellan Oskar och hans pappa och mellan Oskar och hans mamma som skulle berättas är förstås självklart, ändå var det som sagt strösslet och inte glassen som jag var mest förtjust i, i boken och jag tycker att det är synd att så mycket av det har skalats bort i filmen.

Johanna Karlsson