Jag fick ”Fulheten” av Nanna Johansson i födeledagspresent häromveckan. Det är hennes debutalbum. Obs att jag skrev redan för ett år sedan att jag skulle köpa det. Det blev visst inte så. Jag lyckades till och med, med konststycket att bli uppriktigt förvånad över att jag ”missat” ett album av Johansson när jag slet upp paketet.Bra med guldfiskeminne, jo.

Visst tycker jag att Nanna Johansson utvecklats sedan ”Fulheten” gavs ut. Jag tycker inte att alla fejkaffischer för böcker och filmer är sådär hysteriskt roliga. Jag kan till och med sträcka mig så långt som till att jag tycker att det är lite för mycket bajs. Eller så är det så att min egen reaktion är ett tecken på vad jag roas av med Nanna Johansson. Att hon helt fräckt kommer här och demonstrerar någonting om mig som jag kanske vet om, men helst inte vill veta av. Däremot tycker jag att Nanna är bäst i sina serier. Till exempel är serien ”Världens ledsnaste” jätterolig. Och bitsk. Ibland förefaller hon helt gränslös. Jag blir både ängslig och imponerad. ”Får man verkligen skriva så?”. Även om jag tycker att de serier som får mig att ställa just den frågan är de allra allra bästa.

På några sidor tycker jag att Nanna påminner om Eric Ericson. Eller om det är Ericson som påminner om Johansson. Jag är osäker på vem som gjorde vad först. Vissa sidor känns som grönsakslandet för Världens sötaste kalender som Galagos kalender för 2012 heter och som Nanna Johansson har ritat (tidigare har Liv Strömquist och Sara Granér gjort kalendrarna). Den var en självklar julklapp till min pappa. Hursomhelst: fin satir och en del raseri. Jag gillar!

Johanna Karlsson