Jag vet att jag sa att jag inte skulle, men sen kom den här pocketen till Bokhora-boxen i samma veva, och jag tog hem den, och… tänkte bara kolla lite. Trettio sidor. Max. För att få bekräftat att jag hade gett upp Harry Bosch.

Mmm.

Det hade jag tydligen inte. Efter trettio sidor i ”Prövningen” var jag fast och längtade efter nästa lästillfälle så jag skulle få plöja.
Herregud. Ingen är mer förvånad än jag.

”Prövningen” är en kombinationsbok där Michael Connelly fört ihop sina två hjältar, advokaten Mickey Haller (som jag inte läst om förut) och Harry Bosch, i ett gammalt fall som ska prövas igen pga modern dna-teknik.
Det är som att Connelly fått en skjuts av att skriva om dem båda, för allt det där som var trött och supertråkigt i ”Nio drakar” är i princip försvunnet i ”Prövningen”. Fallet är verkligen spännande, och när det är två huvudkaraktärer som ska samsas om utrymmet så hinner ingen av dem bli långrandig och seg. Det känns konstigt att säga att ”han spritter ju!” om en så pass mekanisk författare som Connelly (alltså, språket är ju aldrig något finlir med metaforer och sånt, och det psykologiska djupet hos karaktärerna är fortfarande cirka 1 centimeter) men inom den här genren av bruksdeckare så spritter han faktiskt.
(Bruksdeckare = du vill läsa en spännande bok om ett brott och en polis, och du kräver inte så jättemycket mer än det.)
Och ja, Maddie har fått börja hos en psykolog. Halleluja. Den här boken tar vid 4 månader efter ”Nio drakar” slutade.

Det enda jag inte alls gillade med ”Prövningen” var slutet. Sånt antiklimax att binda ihop allt på det sättet? Tyckte det kändes som klar högstadieuppsats-panik när man inte kommer på hur man ska avrunda så man drar till med universallösningarna en väckarklocka som ringer eller en bomb som spränger allt och alla. Tråkigt att det blir så hos Connelly bara.

Vad heter boken efter ”Prövningen” förresten? Jag frågar såklart åt en kompis.

Johanna Lindbäck