Underrubriken är ”från att orka stappla 20 meter till att springa marathon”, och då förstår ni innehållet i ”Heja, heja”.

Faktiskt är det här den första Martina Haag-boken på länge jag lyckas läsa klart för jag har svårt för hennes ”oj nu gör jag bort mig och allt blir jättetokigt”-stil. Men jag är ju en löpare. Älskar löpning. Önskar bara min vänstra hälsena kunde älska lika mycket, då vore allt perfekt. Åh! Men tillbaka till Martina Haag. Hon inser en dag att hon måste börja träna för hon är i sjukt dålig form och folk tror att hon är gravid med femte barnet. Det är hon inte. Så hon ger sig ut och första gången orkar hon springa tolv minuter. Nästa gång blir det tretton.

Om man har läst tidningen Runner’s world där hon är krönikör så känner man igen texterna. De är väl lite bearbetade och anpassade, men de följer i stort samma upplägg som i tidningen: loppen. Det börjar med ett 5 kms, och slutmålet är så småningom en mara.

För mig känns det som att huvudsyftet är att underhålla först och främst, och sen peppa lite. Det är ingen löparhandbok med råd om hur man ska göra, kilometertider och uppvärmning och sånt. Det är inte heller ett filosofiskt och mentalt grepp som i Murakamis löparbok.  Vad kan träningen ge utöver det fysiska, varför nöter man på? Martina Haags ”Heja, heja” handlar om hur Martina Haag nöter på och vilka vedermödor hon stöter på under vägen. Blir jag, Johanna Lindbäck, peppad? Nja, sådär. Det beror antingen på att jag redan är löparsåld och älskar skiten, eller också för att hon ofrånkomligt hamnar i ”oj, nu blir det så tokigt” för det är hennes stil. Jag tror att den här kommer att funka allra bäst på läsare som redan gillar henne och har funderat på att börja träna lite. Om man bara är en random person som vill bli löparinspirerad däremot? Kanske.

Det finns iallafall en punkt hon tar upp som jag verkligen känner för, och det är att man aldrig aldrig aldrig ljuger om sin bästa miltid. You just don’t. 49.54, men det var skitlänge sen. Skulle tippa på typ 56 nu. Hälsenan willing och allt sånt tråkigt.

Johanna Lindbäck