Jag plockar upp bok efter bok och börjar läsa, men jag kommer ingen vart. Det är ett problem, för jag skulle så himla gärna komma loss i lite läsflyt. Läsa var jag än är, läsa gående, läsa innan jag somnar, läsa alldeles för länge på kvällen. Jag skulle dessutom vilja gå rakt in på riktigt bra böcker, men jag börjar inse att det inte funkar. Jag måste slaska igenom en eller två böcker först. Bara rinna över raderna och fokusera helt på handlingen, inte alls på språket.

Så när jag läser Kristian Lundbergs ”Och allt ska vara kärlek” är jag egentligen inte mottaglig. Trots att det är en sådan bok som jag, om jag var en understrykare, skulle kunna stryka under varenda rad i. Det är väldigt synd eftersom jag älskade ”Yarden” och har satt den i handen på så himla många människor.

”Och allt ska vara kärlek” är en fristående fortsättning. Den kretsar kring Lundbergs älskade, hans mor, hans far och Yarden. Ibland har jag svårt att hänga med i vad jag läser eftersom texten cirklar mellan dessa punkter, återkommer, tar ett litet steg framåt. Författaren själv beskriver i boken sin text som ett kalejdoskop. Jag håller med honom, men jag kan inte rita kalejdoskop, så när jag ska illustrera hur jag uppfattar handlingen ritar jag den så här:

Det översta strecket symboliserar att boken egentligen har varken början eller slut. Den cirkulerar. Och det här är verkligen ingen bra bok att bota en lässvacka med. Åtminstone inte för mig. Jag hade behövt ha en bok vars handling hade illustrerats med ett rakt streck. Eventuellt någon krusning.

JoL och JoÖ har också läst och när jag läser deras texter om ”Och allt ska vara kärlek” känns det som att vi på olika sätt beskriver samma sak.

Johanna Karlsson