Bokhora.se

21/08 2012
14:04

Stora Joh nämnde Caitlin Moran i sin recension av ”Alltings början”. Och jag vet inte. Jag vet inte om de ska nämnas ihop, eller det SKA de ju, det är viktiga saker i båda men så här:

När jag började läsa Morans bok ”Konsten att vara kvinna” så visste jag ganska lite om henne. Har förstås läst en hel del hon skrivit, men det var väl alles. Och så har jag läst Lowdens recension i DN och visste att jag tydligen skulle leta efter något som skaver under läsningen (så går det när man (jag) läser recensioner innan man själv läst böckerna, akta, varning!). Så jag var inställd på det. Kanske felaktigt, kanske också bra. För jag tänkte, mycket.

På att Morans feminism egentligen inte alls är min feminism, lite som Martina Lowden är inne på. Jag tycker t ex vi har kommit längre i Sverige! Jag tror att britterna ligger rätt långt bak just jämställdhetsmässigt. Av en mängd olika anledningar, men det som säkert är superviktigt för engelska kvinnor, det har vi jobbat oss förbi. Här är det delvis andra frågor som debatteras, som man brinner för.

Detta är viktigt för mig när det handlar om feminism, om jämställdhet: Att brinna för jämställdhet innebär INTE att brinna för kvinnors rätt att vara lika sviniga som män, det är att brinna för att alla ska behandla varandra schysst och med respekt. Vad blir det av någonting om man pratar om att ”vi också ska ha rätt att ligga och rapa framför teven och sextrakassera snubbar” (MKT förenklat men ni fattar). Förklara för mig hur det tar samhället framåt? Jag blir ibland rädd för att jag tycker att Moran är på väg ditåt, med mycket höhö-skämt och sådant som gör mig illa till mods. Sen ska det så klart vara så att kvinnor inte bör förbjudas att bete sig svinigt så länge inte männen blir det, men snälla, det får inte vara målet med jämställdhet. Någon sorts ”alla ska med, alla ska vara svin”.

Jag läste en intervju med Moran där hon bl a nämnde att det är så många män som läst hennes bok och bara ”nu förstår jag kvinnor mycket bättre, att ni har så många hemligheter som ni döljer för oss män” och jag tänker – om det är mäns reaktion på boken, är hon nöjd med det? Män är från Mars och kvinnor är från Venus men nu VET vi det och snart kommer även kvinnor att vara från Mars? Män och kvinnor är alltså inte lika, kvinnor är mystiska och svåra att förstå med skolådor under sängen. Men tack vare Moran så kan männen lära sig något om kvinnor. Jag hade ju varit gladare om reaktionen från män varit ”nu förstår jag så mycket bättre hur ojämställt det är i samhället, det här måste vi göra något åt”. Men det är väl bara me not being british. Kanske. Jag vet inte.

Sedan älskar jag vissa avsnitt jättemycket! Jag tycker att det hon skriver om kvinnors rätt att inte vilja ha barn är superviktigt och relevant, för den där jävla frågan är så SJUK, att det kommer upp direkt i t ex alla intervjuer som görs med unga kvinnor utan barn ”så när tänker du skaffa barn?” som att det är det högsta målet med alla kvinnors liv. Är det ju inte. Och det indikerar, precis som Moran skriver, att man egentligen frågar när karriären ska ta slut och när kvinnorna ska sluta upp att leka och ägna sig åt viktigare saker. Vansinne. När frågar man en ung man samma? Aldrig.

Jag tycker också om hur hon beskriver abort. Det är ett sådant enormt tabu kring abort och det handlar så mycket om hur en RIKTIG kvinna ska vara. Blä. Jag blir arg bara jag tänker på det.

Jag tycker att det är en bok som bör läsas, men att det är bra att stanna upp, tänka kritiskt, tänka ett steg längre. Tänka på vad det innebär. Göra analysen liksom. Inte bara aaa äntligen någon som skriver roligt om feminism, yay! Det är rappt och roligt ibland, over the top ibland (jag har svårt för höhöhumor, hatar typ standup och sådant, brr) men på det stora hela! Läs, tänk, reflektera. Ta till dig det viktiga och skippa resten. Morans bok ÄR viktig.

Sen, det här med att det aldrig har varit enklare att vara kvinna. Jag tycker inte det. Det enkla är ju när det inte finns några val, inget manöverutrymme, bara en tydligt mallad liten fåra du ska befinna dig i. Det är inte roligt, men det är enkelt. Att man idag kan vara kvinna på så många sätt gör det betydligt svårare. Jobbigare. Tuffare att hitta en roll att fungera och utvecklas i. Som inte gör våld på dig som människa, som gör att du inte hamnar utanför i en massa situationer men ändå kan fortsätta kämpa för det du tycker är viktigt (det här blir skitmycket svårare efter att man fått barn tyvärr). Jämka. Passa in. Störa. Vara obekväm. Och så vidare. Valmöjligheterna är stora, normen ofta snäv som tidigare. En konst är det sannerligen, så länge vi lever i ett patriarkat, men enkelt? No way.

 

 

24 kommentarer

24 kommentarer till ”Konsten att vara kvinna” – Caitlin Moran

  1. Mycket bra sagt! Det är fan inte enkelt att vara kvinna, särskilt inte om man vill försöka leva jämställt. Bra ämne att ta upp, särskilt nu när gemene man verkar tycka att vi redan är så jämställda i Sverige.

  2. Jag har knappt hört talas om Caitlin Moran, men alltså, det här skrev du bra Jossi.

  3. Jag håller med dig om att det inte är något större framsteg att kvinnor också ”får” bete sig svinigt och reta gubbar för deras dumheter. Skall vi sitta i en ring allihopa och klia oss i rumpan och bröla ”höhö” åt varandra? Nä tack, inte jag! När jag har läst utdrag ur den här boken är de riktigt roliga med ett korn av sanning, så jag ser boken snarare som något uppmuntrande och peppande, men kanske inget man kan bygga teorier på för att gå vidare.

    Men det gäller ju egentligen i varje fall där det finns behov av förändring på både det personliga planet och i samhället: man kan inte bara lyssna till en röst utan behöver åsikter och fakta från flera håll. Då är Caitlin Moran en av de rösterna, och hon är den som får en att skratta så att man orkar litet till när det känns motigt, och dessutom slänger in några nya perspektiv.

  4. Intressant artikel, men jag reagerade på att du jämställde stand-up med ”höhöhumor”. Intellektuellt självmål.

    • 90% av all den standup som syns är helt enkelt inte rolig, för att det är just höhöhumor. Det finns ett par roliga tjejer men svensk standup består mestadels av jävligt trista män som tycker att deras skämt är asroliga. TYCKER JAG då, och jag blir inte mindre intellektuell för det. I mina ögon är standup ofta (för ofta) alldeles för enkel och osofistikerad. Ingenstans hittar man så mkt höhö som i (framförallt) svensk standup. Utomlands är det lite bättre, men mest är det faktiskt jävligt trist. Du måste nog lära dig att inte dra likhetstecken mellan humor och intellekt. Många av de absolut mest intellektuella personer jag känner, saknar helt humor. Sedan finns det några smartskallar som har hur mycket som helst av den varan. De två sakerna har ingenting med varandra att göra nämligen. Vad man tycker är roligt är just en fråga om tycke och smak, inte om ens intellekt. Och därmed sätter jag punkt för det, för jag misstänker att du och jag inte alls har samma sorts humor.

      • Du missar min poäng helt och totalt. Jag ifrågasätter inte din humor eller vad du tycker är roligt. Jag ifrågasätter det faktum att du sätter likhetstecken mellan “höhöhumor” och stand-up. Det vore som att sätta likhetstecken mellan Bert och litteratur. Att all form av stand-up ska vara ”höhöhumor” är lika rimligt antagande som att all form av litteratur är Berts dagböcker.

        • En del tycker att Bert är litteratur, andra inte. En del tycker att standup är humor, andra inte. Jag tycker att standup är så långt från humor som man kan komma. Eller ja, det går under s k ”höhöhumor” i min bok, för det är där 90% av all standup befinner sig. På en jävligt låg nivå. Just därför kan jag sätta ett likhetstecken mellan standup och höhöhumor och du kan tycka annorlunda, du kan tycka att standup är den mest överlägsna humorform som finns, för allt jag vet. Men jag gör det inte. Och det har ingenting med varken ditt eller mitt intellekt att göra. Eller gör alla som inte har samma humor som du, intellektuella självmål hela dagarna? Skön inställning till livet isf.

      • Det verkar inte som att du förstår vad jag menar, eftersom du hela tiden vecklar in dig i en utläggning om ”bra” eller ”dålig” humor. Jag har aldrig gjort en bedömning om att stand-up är ”bra” eller ”dålig” humor. Min poäng att stand-up handlar OM humor, inte VILKEN sorts humor. Eftersom du själv säger att ”90%” av stand-up är ”höhöhumor”, så innebär det att minst 10% INTE är ”höhöhumor”, vilket innebär att stand-up är MER än BARA ”höhöhumor”. På så sätt faller ditt argument platt.

        Det som jag ifrågasätter är din begreppsdefinition, att stand-up i alla former, av alla personer, i alla tider och i alla situationer är ”höhöhumor”. På samma sätt ÄR Berts Dagböcker litteratur, eftersom det faller under kriteriet ”roman” och/eller ”dagbok”, vilket per definition gör det till litteratur.

        Jag vill än en gång påpeka att jag aldrig skrivit något där jag gjort en bedömning om vad som är bra eller dålig humor. Jag har inte ens skrivit att jag gillar stand-up. Alla dessa påståenden tillskriver jag dig, där det är du som har gjort en bedömning av mina uttalanden. Det jag försöker påpeka är det tveksamma i din begreppsdefinition.

      • Varför skulle jag det? Men det kanske är meningslöst att fortsätta den här diskussionen, eftersom jag får känslan av att du fördummar mig och inte tar mig på allvar.

  5. Jättekul att läsa dina synpunkter på Morans bok. Själv har jag läst den på engelska (How to be a woman), mest för att jag inte ville vänta på den svenska utgåvan. Men jag insåg snabbt att det nog var lika bra, eftersom hon är ganska frispråkig och jag är ganska pryd. I alla fall så älskar jag allt med hennes bok, jag tyckte inte det var särskilt svårt att inse att hon beskriver ett brittiskt samhälle, och att vi tydligen kommit lite längre i Sverige. Men det var härlig igenkänningsfaktor i mycket av det hon beskriver, ta bara det med hur mycket hår vi ska plocka bort innan vi går ut en kväll. Jämfört med killarna.

    Sedan hade jag den som bredvidläsning samtidigt som jag läste 50 shades of Grey, och det var toppen. Jag blev rentav inspirerad att skriva en artikel om det, som du kan läsa på Bibblos hemsida om du vill.
    http://www.bibblo.se/reportage/50-shades-of-grey-vs-how-to-be-a-woman

    Förresten håller jag inte riktigt med om det du skriver beträffande jämställdhet, att det innebär att även vi kvinnor ska uppföra oss som svin. Tvärtom tycker jag att hon betonar att både män och kvinnor ska uppföra sig artigt – Be polite!

    Oavsett vilket språk man vill läsa den på, så rekommenderar jag den varmt!

  6. Jag har varit mycket förvånad över recensionerna som Moran har fått, ibland känns det som att jag har läst en helt annan bok. T.ex. det du skriver om att Moran tycker att kvinnor ska få rätt att vara sviniga. Det jag minns från boken var Morans insikt om hur viktigt det är att helt enkelt vara artig.

    Visst, det är väldigt brittiskt och det är väldigt hetero och det är väldigt mycket höhö-humor. Men det är ju trots allt en bok om Morans egna upplevelser i hur det är att vara kvinna och hur hon upptäckte feminism (”part memoir, part rant”). Jag vet inte, jag tycker bara så mycket av kritiken liknar det här alldeles för bekanta åsikten ”feministerna borde bry sig om viktigare saker” men istället för att komma från antifeminister så kommer nu den kritiken från feminister som verkar ha blivit provocerade av Morans självsäkra attityd.

    • Intressanta reflektioner Frida! Jag känner mig inte så provocerad av att hon är självsäker (jag är väldigt förtjust i självsäkra kvinnor generellt) och jag tycker att det här är en viktig bok. Och att det är superviktigt att feminister inte bara måste tänka torrt och tråkigt och bry sig om viktiga saker utan att också feminism får vara ”rolig”. Sedan lägger ju alla sina värderingar i vad som är viktigt/roligt och tar sina fajter. Det är skitbra och viktigt att det är så. För precis som Moran har rätt till sin feminism och sättet hon har upptäckt den på, så formar ju alla sin variant kring vad som är viktigt.

      MEN: Brittisk heterohöhö gör det inte för mig, inte om man vill få ut ett viktigt budskap eftersom jag inte går igång på det och tycker att det är kul. Budskapet drunknar i det plumpa. Jag tycker att Moran förenklar, för snabbt. Generaliserar utifrån hennes brittiska värld, knappt ens med utgångspunkt i hennes barndom som ju inte alls är samma medelklasstillvaro hon verkar föra nu. Det finns så många möjligheter till analys i detta, men det blir ändå mest en skosamling under sängen och att kvinnor och män är olika. Det räcker inte för mig. För många gör det kanske det, och ju mer jag tänker på det, desto mer landar jag i att en stor del handlar om att jag faktiskt inte tycker att hennes humor är särskilt rolig. I kombination om att vi ofta kommit lite längre i Sverige på många av de här områdena. Jag tycker hon får fram både budskap och poänger när hon skriver om grejer hon verkligen brinner för, barnfrågan. Abortfrågan. Då är det ett helt annat driv i berättelsen och mycket mer finess. Men de avsnitten är inte i majoritet, tyvärr.

  7. En annan sak – jag tycker att jag faktiskt hyllar Moran rätt mycket i min recension. Jag säger att det är en viktig bok som alla bör läsa, att jag tokälskar vissa avsnitt.

    Men att jag blir rädd för att jag tycker att Moran ibland rör sig farligt nära ”rätten att få vara ett svin” (INTE att hon är där) och att jag inte kan ta till mig allt för att det inte går att applicera på svenska förhållanden eller för att hon uttrycker sina åsikter på ett sätt som blir mer plumpt än roligt – ja då är man (jag) plötsligt provocerad och en Morankritiker? När jag faktiskt älskade rätt mycket med den här boken? Det visar ju också på hur olika vi tolkar in betydelsen i en text, såväl den här som Morans. Och det är bra att det är så, för det betyder att många fler perspektiv kommer fram och att det blir diskussion. Det är ju en av de viktigaste grejerna med Morans bok tycker jag. Att den faktiskt föder intressanta diskussioner. Det har åtminstone jag sett en del på andra arenor efter att den börjat recenseras i svenska tidningar.

  8. Mkt bra skrivet av dig!

  9. […] inte skrivit om på bokhora eftersom de inte haft recensionsdatum, men har skrivit om många andra. Caitlin Moran och Jennifer Egan t […]

  10. […] mer: Adlibris (svenska), Bokus (svenska), Adlibris (engelska), Bokus (engelska), DN, Bokhora Share this:GillaGillaBe the first to like […]

  11. […] som bloggat om boken är bland annat Carina Burman på Svenska Dagbladet, Martina Lowden på DN, Bokhora, Feministbiblioteket och […]

  12. […] och svenska utgivare bland annat. Och då fick jag lära mig både av Martina Lowden på DN och Johanna Ögren på Bokhora att jag minsann borde ha flera invändningar mot […]

  13. […] och svenska utgivare bland annat. Och då fick jag lära mig både av Martina Lowden på DN och Johanna Ögren på Bokhora att jag minsann borde ha flera invändningar mot […]

  14. […] Läs mer: Adlibris (svenska), Bokus (svenska), Adlibris (engelska), Bokus (engelska), DN, Bokhora […]

  15. […] till ära skall jag idag presentera en av de roligaste böcker jag läst hittills i år. Den heter Konsten att vara kvinna och är skriven av brittiskan Caitlin Moran. Boken börjar med Morans eländiga 13-årsdag. Hon […]

  16. […] andra som skrivit om boken är Bokhora, DN och Dagensbok.com. Du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller […]

  17. […] som skrivit om boken: Fiktiviteter, Bokhora, C.R.M […]

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida