Långläsning

De här två böckerna har jag hållit på med lääänge. Har haft så mycket jobb sista tiden, dåligt fokus på läsning, och sen är böckerna i sig inte såna man hastar igenom.

”Era svin” av Mattias Alkberg blev jag precis klar med. Dikter.
Mmmm.
Här finns det plats att tänka ”oj, dikter… ta ett djupt andetag nu” för det är ungefär så jag gör, den ovana lyrikläsare som jag är.

Men jag gillar Alkberg, så var ju tvungen. Och ”Era svin” tycker jag är… jodå. ”Anarkist” är min favorit av honom, helt enkelt för att det är längre texter. Jag får prestationsångest av lyrik – börjar alltid tänka på vad jag inte förstår eller missar, vad som är så tydligt för alla andra som kan sånt här mycket bättre. Mitt dåliga lyriksjälvförtroende lyser igenom hela tiden. Men alltså, det är ju Alkberg, man känner igen sig, och jag känner igen mig, så jag gillar. Bara, dikter. Ojoj.

Den andra långboken är jag mitt i, ”Nattåg till Lissabon” av Pascal Mercier. Tycker om den så mycket, men kan bara läsa 3-4 sidor åt gången. Den kräver den takten, och jag tror jag har hittat den i precis rätt tillfälle för jag får så mycket att tänka på varje gång.
Handlingen kan ungefär liknas vid Filips och Fredriks nya program ”Får vi följa med?” fast mindre stressat.
En äldre gymnasielärare i latin och grekiska som bor i Bern råkar ut för ett slumpmässigt möte en morgon när han stöter ihop med en okänd portugisisk kvinna. Några timmar senare sitter han på ett nattåg till Lissabon. Det är hans andra impulsiva handling i hela sitt liv. När han anländer till Lissabon så får en bok föra honom från plats till plats och till den ena människan efter den andra.

Och igår morse läste jag den på väg till jobbet och tittade ut över Skanstullsbron, som vanligt, och det var så vackert vårljus. Och så efterlängtat. Några sidor senare läser jag en passage i boken om hur läraren i Lissabon en tidig morgon ser hur ljuset vänt, att våren är här. Det är några dagar till första mars. Det vill säga, boken utspelar sig ju nu! Detta blev jag mycket upplivad av.