Malin Persson Giolitos nya bok ”Bortom varje rimligt tvivel” sträckläste jag i fredags kväll. Så obehaglig men ändå gick det inte att lägga den ifrån sig. Klart jag blev nyfiken på Malin!

Foto: Peter Knutson

Vad handlar din nya bok om lite kort? Berätta för våra läsare!
Bortom varje rimligt tvivel handlar om Stig Ahlin, en fd läkare som för nästan fjorton år sedan dömdes till livstids fängelse för mordet på Katrin, 15 år gammal. Advokaten Sophia Weber bestämmer sig för att hjälpa Stig Ahlin med en resningsansökan, dvs att försöka få honom frikänd, något som är i princip omöjligt. Mycket få livstidsdömda får resning. Vi får följa Sophias arbete och på köpet får vi veta vad som egentligen hände den mördade Katrin och hur utredningen av mordet på henne gick till.

Du är inte rädd att närma dig tuffa ämnen – din andra bok ”Bara ett barn” handlar om just utsatta barn (jag var nybliven mamma då och vågade inte riktigt läsa) och nu tar du dig också an både incest och barnmord. Är det lika jobbigt att skriva som att läsa om det ibland?
Jag förstår dig, jag brukar tänka att jag skriver böcker jag själv aldrig skulle orka läsa. Och jag orkar knappt skriva dem heller, det låter kanske fånigt och melodramatiskt, men tidvis är det nästan outhärdligt. Jag är nog väldigt rädd för de här ämnena. Kanske är det därför jag vill skriva om dem, jag vet inte. För det som känns i hela kroppen när man skriver om det blir ju bättre. Men jag försöker skriva om mina utsatta kvinnor och barn på ett sätt som gör att man inte skjuter dem ifrån sig. Kvinnor (och barn) i kriminallitteraturen blir ofta snabbt reducerade till ”lik” och ”offer”. Blir det för jobbigt att läsa (eller skriva) om vad som händer dem, då avhumaniserar man dem. Mina böcker är lättlästa. Och ganska roliga tror jag, mitt i allt elände.

Vad är det som driver dig att skriva?
Att skriva är det jag kan. Bra dagar så känner jag att när jag skriver så har jag kontroll över något, oklart vad. Men även dåliga dagar så vet jag att bättre än så här är jag inte på någonting. Skriva är min grej.

Sophia Weber är ännu en sådan där butter hjältinna som inte är så väldigt social alla gånger. Hon har inte mycket till familj men hon har sin morfar. Han är ju en ganska elak person, ändå är han så avgudad av Sophia?
Jag tycker nog inte att Sophia är så ensam och butter som hon själv inbillar sig att hon är. Hon har vänner som – på alla sätt som egentligen räknas – är som familjemedlemmar för henne. Men hon har ju inga riktiga syskon och en närmast obefintlig relation till sin mamma, det har präglat henne en del naturligtvis. Hennes morfar Sture, som hon har växt upp med, är gammal och ganska sjuk. Jag blir märkligt nog lite ledsen när du säger att han är elak, för det är han väl ändå inte? Trots sina uppenbara brister och trots att han ofta gör Sophia besviken, så är han ändå mycket kärleksfull och omtänksam. Han vill henne väl, på sitt sätt. Men visst, de har sina problem Sophia och Sture. Jag hoppas att de hinner lösa en del av dem innan Sture dör.

 Nej okej kanske inte elak, men han sårar ju Sophia om och om igen och hon låter honom hela tiden komma undan. På sätt och vis påminner han om min farmor, hon var också sådan och jag drämde näven i bordet jämt. Men Sophia sätter aldrig riktigt ner foten. Hon liksom tar sats och börjar och sen backar hon ur det igen. Varför?
Precis så är det ju med Sophia. Hon låter honom komma undan, hela tiden. Antagligen vill hon skydda honom. Hon tar ett större ansvar för honom än han tar för henne, visst är det så. Men jag tror, och hoppas, att hon ska sluta med det. Eller åtminstone ta itu med det på något vis. För han kommer ju att dö ifrån henne. Och då kommer hon att stå där med allt som hon inte har sagt. Ja, usch. Det är komplicerat alltsammans.

Det här är ju böcker som jag tycker rör sig i gränslandet mellan deckare och just spänningsromaner, är det en genre du själv läser mycket inom?
Absolut, jag läser mycket deckare och spänning. Folk som inte läser deckare av någon sorts princip har missuppfattat något fundamentalt, nämligen att det finns väldigt bra deckare. I somras, när boken var klar, drabbades jag av någon sorts lästorka, jag tyckte att allt jag försökte läsa var dödstrist. Då gick jag till biblioteket och lånade Fossum, hon funkar alltid. Dennis Lehane också, även om han är ojämn, förutom ”Gone Baby Gone” är jag faktiskt inte speciellt förtjust i hans serie om Patrick Kenzie och Angela Gennaro. Men när han är bra är han å andra sidan svårslagen. ”Ett land i gryningen” är så in i helvete bra. ”Mystic River” platsar på listan över de tio bästa deckare jag någonsin har läst. Och ”Shutter Island”, förstås. ”Alias Grace”, av Margaret Atwood läste jag om i somras, den är också helt obegripligt bra. Och jurist som jag är, John Grisham kommer jag alltid att vara svag för. Han skriver smart, men hans baseballgrejer begriper jag mig inte på. Ferdinand von Schirachs novellsamlingar Brott och Skuld är lysande, oj, oj. oj, vad bra de är. von Schirach har skrivit en roman ”Der Fall Collini”, som jag hoppas kommer på svenska snart. Pappa har läst den på tyska och han påstår att den är skitbra. Anne Holt gillar jag också, och Steven King. Åsa Larsson, naturligtvis. Och pappa. Du kan inte fråga såna här frågor, jag kan hålla på hur länge som helst…

Johanna Ögren