Måndagsmöte: Mikael Niemi

Mikael Niemi är aktuell med en ny roman, ”Fallvatten”, en katastrofroman. Sourvadammen (Luleälven) brister, och det är inte lite vatten som forsar iväg då. Kraften av en tsunami. Jag har varit spänd på den här boken sen jag hörde talas om den i våras, så självklart blir det ju ett måndagsmöte också.

Vad läser du nu?

Tove Alsterdals senaste kriminalroman, ”I tystnaden begravd”. Utspelar sig i Tornedalen med rötter bakåt i historien, inte minst till utvandringen till Sovjetunionen på 1930-talet. En spännande bok om mina hemtrakter.

Hur länge har du haft idén till ”Fallvatten”? När jag läste om den tänkte jag nämligen ’ja! Så himla självklart, varför har ingen skrivit om det förut?’.

Jag bär mina idéer i flera år innan jag börjar skriva. Går omkring och spånar, dagdrömmer, bygger karaktärer i huvudet. Det är samma sorts tillstånd som när jag lekte som barn, väldigt lustfyllt. Jag tyckte precis som du att ämnet var självklart, och jag är inte den förste som raserat Suorvadammen. Har ett minne att Tord Hubert gjorde det i en kriminalroman. Lars Wilhelm Svonni skrev en roman för några år sedan, ”Överskrida gränser”, där en samisk terrorist spränger sönder Suorvadammen. Men där var de samepolitiska frågorna i fokus, inte själva vattenvågen. Det som fascinerade mig är bilden jag fick i huvudet, att stå inför en vattenvägg som närmar sig. Samma bild vi som fick se under tsunamin, eller under den japanska jordbävningen. Vanligt vatten, samma vatten som vi badar i eller dricker, som plötsligt blir livsfarligt.

I boken är det en huvudperson som har tid att snabbt springa in och rädda 3 saker ur sitt hus innan evakuering. En given fråga blir ju då, vilka 3 saker skulle du ta med? Har du bestämt dig? 

Nej, men det är väl en tvångstanke hos alla oss materiella västerlänningar. Ifall huset brinner? Eller vi får inbrott? Eller måste fly, som i Bosnien eller i finska Tornedalen när den tyska armén närmade sig. Finländarna tog med sig båten och kossan. Kanske hästen också, ifall de hade någon. Själv tror jag nog de gamla fotoalbumen är de viktigaste. Bilder på mig och mina syskon som nyfödda, svartvita små ögonblick från 1960-talets första år. Om de försvann skulle det göra riktigt ont.

Läser du katastrofböcker eller ser på katastroffilmer själv? 

Katastrofböcker tror jag inte skrivs längre. Jag vet inte varför, kanske för att vi människor inte vill veta att vi är underlägsna naturen. Vi har inte en chans om den vill djävlas med oss. Vill den börja en ny istid är det bara att flytta på sig. Vill den höja havsytan måste man ge sig av inåt land. Kanske är det roligare att läsa kriminalromaner, där ondskan består av människor, eftersom sådana alltid kan bekämpas och besegras.

Det finns ju en del författare där man i princip står och hänger på låset till bokaffären när de släpper nytt för att man måste läsa genast. Vilka såna har du? Vad gillar du med dem?  

Torgny Lindgren, säger jag bara. Vad har du hittat på nu? Hur fan kan du skriva en bok om pölsa, eller sprit, eller minnen som du inte ens har? Likadant är det med Jerker Virdborg, han kan detta med att överraska en. Man vet aldrig var man har honom. En kvinnlig motsvarighet är Inger Edelfeldt, hon är hela tiden på väg någonstans. Man vill hänga med. Kolla vad hon nu har hittat.

Om drygt en månad är det bokmässa i Göteborg. Jag tycker alltid det är så kul när man får seminarieprogrammet och kan sätta sig med en penna och börja ringa in! Förutom att göra dina egna framträdanden, finns det någon/några författare som du har spanat in dig på för att gå och lyssna? 

Jag har ett ganska späckat program, men brukar se så mycket jag hinner. Bor man i glesbygden är det ren näring att få lyssna på andra författare. Från förra Bokmässan minns jag särskilt Märta Tikkanen, vilken personlighet, vilken klokskap och självdistans. Hon hade förresten ett mycket fint sommarprogram i år som man fortfarande kan lyssna på.

När du bytte från Norstedts till Piratförlaget så kom det fram att du hade skickat in manuset med post som ”en vanlig människa” och skrivit ett följebrev. Dvs, inte använt någon personlig kontakt som är vanligast om man är etablerad författare. Det där var så coolt! Hur började du följebrevet? Vad skrev du? Och tog det 3 månader innan Piratförlaget svarade?  

Jag kände för att börja ”på nytt”, göra en nystart. När manuset började bli klart gick jag in på deras hemsida och såg att de fortfarande vill ha pappersmanus, så jag kopierade ut och skickade in. De skrev på hemsidan att följebrevet var viktigt och skulle vara långt, men det struntade jag i. Jag skrev ungefär: ”Hej, Piratförlaget. Skickar över följande manus där jag går illa åt Lule älvdal. Hör av er om ni är intresserade.” En månad senare fick jag brev att de höll på att läsa manuset, och då förstod jag ju att jag gått igenom första gallringen. Och snart ringde Ann-Marie Skarp och ville ge ut boken redan till hösten. Det var riktigt kul och en lättnad faktiskt, något av samma glädje som jag kunde känna som debutant. Men visst hade de känt igen mitt namn, även om jag inte nämnde ett ord om mina tidigare meriter. Jag hoppades och trodde att manuset skulle vara tillräckligt bra, men säker kan man aldrig känna sig i förlagsvärlden.

Författarfoto: Peter Knutson.