Jag hade milt sagt lite emot ”Margot” innan jag började läsa. För det första, det är en biografi. Jag var intresserad av henne, men mina fördomar om biografier är att de börjar med barndomen och sakta men säkert gnetar sig fram till nutid. År för år. Det blir långrandigt och småsegt.

Det andra problemet var att Bengt Ohlsson hade skrivit den. Jag gillar hans krönikor i DN På stan, men har medvetet inte läst några romaner av honom sen ”Syster” som kom 2009. Det blev för långt och för tungt där.

Såatteh… Ett djupt andetag när det var dags att öppna första sidan i ”Margot”. Jag gör det för laget, ungefär.
Några timmar senare tittade jag upp. Stryk allt om långrandigt, småsegt, tungt och för långt. Den här biografin är en sträckläsare, och Bengt Ohlsson är ett ypperligt val som författare.

Allt det han är bra på i krönikorna – små detaljer, sidonoteringar och underfundigheter – passar helt perfekt här. Margot Wallström berättar öppenhjärtigt (eller ganska öppenhjärtigt, enligt mitt intryck) om sitt liv och hon drar upp de stora penseldragen. Bengt Ohlsson bidrar med finliret om hur hon rättar till kavajslagen, nynnar när hon går i korridorerna och hur hennes medarbetare beter sig. Det spännande fluffet.
Resultatet blir att man läser den nästan som en deckare. Det blir precis samma sug, och den ger verkligen ett intryck av att vi ska få kliva in och höra allt om hur det egentligen var. Göran Persson, ett destruktivt förhållande hon hade i ungdomen, Anna Lindh, barnet som dog, EU. Med mera.
Ohlsson har följt med henne i New York när hon hade sitt FN-uppdrag, de har åkt till villan i Hammarö utanför Karlstad och inspekterat den bortstädade tandborstmuggen, och de har varit i Kåge i Västerbotten och bott hemma hos hennes brorsa. Hela hennes liv finns med, men allt presenteras med ett lätt anslag.
Jag såg intervjun med dem på ”Skavlan” i fredags, och Bengt Ohlsson sa att han hade velat skriva den som ett längre reportage. Det har han lyckats med!

Han och Margot Wallström får till en bok som känns utförlig, personlig, detaljrik och angelägen. Den krossar dessutom varenda en av mina långrandiga och sega fördomar om biografier.

Insprängt med jämna mellanrum kommer utdrag ur en autentisk FN-rapport om de våldsamma händelserna i Conakry, Guinea år 2009. Det är befogat att de är med för de handlar om hennes uppdrag, men jag skummade de här delarna. Inte för att jag var ointresserad, utan för att jag var så otålig och ville läsa mer om Margot.

Jag har halkat in på ett sosse-tema i höst. Eller ett nutidshistoriskt tema om 70 och 80-talen.  Jag tycker att man kan fokusera på vilket som, antingen sossar eller nutidshistoria, med ”Margot” för den funkar inom båda lägren.
Väldigt, väldigt intressant!

Johanna Lindbäck