Jag skrev en debattartikel för inte så länge sedan, där jag bland annat berörde föräldrauppgörelser och då nämnde att det mer sällan kom barnuppgörelser. En kommentator (i övrigt är kommentarsfältet mest fullt av muslimhatande mansgrisar som tycker att feminismen har gått för långt i Sverige och att de inte får säga det i det här landet längre) påpekade att jag hade fel. Till exempel hade Nancy Spungens mamma Deborah skrivit en bok om sin dotter.

Ja, det hade hon. Det är en väldigt innerlig, rak och ärlig berättelse om en mammas vanmakt när ens älskade barn så uppenbart har någon slags diagnos och inte får det stöd och den hjälp hon behöver. Det är Nancy Spungens liv. Rakt och ärligt, från det första andetaget nästan till det sista. Det sista är fortfarande höljt i dunkel. Vad hände egentligen där i rum nummer 100 på Chelsea Hotel? (jag älskar det hotellet f ö, det är det bästa jag gjort i livet i hotellväg, att bo där). Nancys mamma ger sig lite in i spekulationerna. Hon känner sin dotter. Hon har inga illusioner. Hon är ganska övertygad om att Nancy hade en del i att hon hittades död där under handfatet.

Amy Winehouses liv påminner ganska mycket om Nancys. Hon är svårkontrollerad som barn. Hon söker rampljuset. Hon träffar en kille som inte är bra för henne, som missbrukar droger och det kraftigt. Hon inleder en berg- och dalbanerelation. Hon medicinerar bort sin ångest, med droger, med alkohol.

Till skillnad från Nancy har Amy en en egen karriär, en tydlig begåvning och talang som kan ta henne någonstans. Till skillnad från Nancy har Amy en förälder som fortfarande har kvar en mängd illusioner om sin dotter. Som inte bara nu utan hela livet har curlat henne, skyllt på omgivningen. Skrattat tillsammans med henne åt alla tokigheterna istället för att utkräva någon sorts ansvar för vad som händer, för sitt liv. Som skyller missbruk på än det ena, än den andre.

Båda föräldrarna sörjer sina barn djupt och innerligt. De är förbi sig av sorg, så som de flesta föräldrar blir när de tvingas begrava sina barn. Det borde inte få hända.

Nu har också Mitch Winehouse skrivit en bok. ”Min dotter Amy” om Amy Winehouse som dog för en tid sedan i den här magiska åldern 27 då så många begåvade musiker dött.

Föräldrar som skriver om sina barn. Men – någon uppgörelse med barnen är varken Deborahs eller Mitchs böcker. När ska man skriva en bok, en biografi om sitt barn? Jag tänker att Mitch Winehouse kanske hade vunnit på att vänta ännu en liten tid. För det är en ledbruten, sorgsen man som ger oss sin berättelse. Sorgen kommer man aldrig över men med tiden kanske den blir lite mindre våldsam? Kanske kan man se klarare, nyktrare på händelser som ligger längre bort i tiden? Samtidigt vet jag av egen erfarenhet att det tiden gör med minnena är att förvränga dem och göra dem mildare. Mjukare. Det är en svår balansgång.

Jag tycker hursomhelst att det är intressant att läsa om Amy Winehouse, helt enkelt av den enkla anledningen att jag inte riktigt förstått hennes storhet innan. Det gör jag nu. Både för att Mitch pratar om den, men också på sättet han redovisar  Amys liv i relation till medierna. Den behandlingen får bara en riktigt stor stjärna. Och det är intressant.

Men det gör mig ledsen att Mitch inte förmår vara klarare, ärligare. Som det faktumet att Amy själv inte kunde ta ut stora summor pengar från sina konton. Hur han glider behändigt över ämnet, för vilka vuxna människor behöver egentligen förmyndare på det viset? Det här är alldeles i början på Amys karriär, det här upplägget har de från den allra första royaltychecken. Amy får inte kontrollera sina pengar själv. Ett flertal personer måste ge henne sin tillåtelse innan hon kan ta ut pengar. Den spärren sätter man väl bara till en vuxen person om man inser att något är mycket, mycket galet? Men Mitch får det att låta som att det inte var någonting, något som ALLA tjugosomething kommer och ber om. Och sådana exempel vimlar det av i boken. Situationer som faktiskt inte är normala för vuxna personer, situationer som Mitch bara viftar bort med någon dålig förklaring eller förklarar inte alls. Situationer som inte alltid är orsakade av missbruk utan fanns där långt innan.

Ja, det är sorgligt och jag är faktiskt illa berörd genom hela läsningen. Amys berättelse fängslar mig, men så här vill jag inte ha den. Å andra sidan (det finns ju alltid en sådan) misstänker jag att de flesta böcker som skrivits om Amy är av mer… sensationskaraktär. Av personer som vill tjäna pengar på henne. Jag vet att en del anklagar Mitch Winehouse för just detta, men anledningen till att han skrev boken tror jag faktiskt inte handlar om pengar. Det handlar om upprättelse. För både honom och Amy. Han har glidit på räckmacka tack vare Amy säger folk, men om nu boken talar sanning, så har faktiskt Mitch Winehouse fortsatt arbeta under dotterns hela karriär. Med jobb som inte alltid varit så glamourösa. Jag tycker kritikerna går lite hårt åt honom här. För mig känns det mer som en pappa galen av sorg, besluten att visa omvärlden en annan Amy, än någon slags sensationsbiografi. Att han tjänar pengar på boken står dock klart, för Amy Winehouse är en person vi vill läsa om. Pengarna som kommer in på boken doneras till Amys stiftelse som Mitch grundade efter hennes bortgång. Såvitt jag förstår arbetar han med den idag.

Jag tror som vanligt på den gyllene medelvägen. Och att sanningen ligger någonstans mellan Mitchs version och skandaljournalisternas så att det är bra att läsa båda om man vill få en mer täckande bild. Och att det är en sorg att världen förlorat en begåvad artist och en familj sin dotter.

Johanna Ögren