”Namnsdagsflickan” hörde jag talas om först i hen-debatten. En 9-12-års bok som har två huvudpersoner, Kim och Robin, och man får aldrig veta om de är killar eller tjejer. Går inte att uttyda av bilderna heller. Jag trodde det skulle vara svårt att skriva en bok så, men det kändes faktiskt inte så långsökt när man läste. (Angående hen-debatten. Ordet hen används inte i ”Namnsdagsflickan” utan det är just detta att man inte vet könet.)

Historien handlar om tonåringarna Kim och Robin som var bästa kompisar förut. De har tillsammans haft ett stort intresse att hitta på och rita serier om landet Berghendia. Sen blir de ovänner, och den här fiktiva världen glöms bort till förmån för annat. När boken börjar är Robins lillasyster sjuk, och Kim och Robin umgås inte längre. Robin fattar snart att det här på något sätt hänger ihop med syrran Namnsdagsflickans sjukdom.
Förutom den nutiden, så är även Berghendia-historien med, och en ny skapelse från Kim: Kassandra Kavat.
Ja, det är många böcker i boken i den här. Och ja, det blir ett par för mycket.
Det här är en serie som egentligen borde passa mig perfekt för att det är mycket text. Fast sen då, kluvenheten i att den ska delas mellan tre (3) olika historier. Jag tycker det blir för snuttigt och rätt ytligt. Kim och Robin-delen tycker jag är okej, den hade jag gärna sett ännu mer utveckling och djup i. Berghendia, nja, och Kassandra Kavat, absolut nej. Den blir bara en kuliss utan djup överhuvudtaget.
För plottrigt alltså som helhetsintryck.

Och som inlägg i hen-debatten, tja? Man tänker inte så mycket på det som sagt, och det spelar ingen roll egentligen för historien om det är olika eller samma kön på Kim och Robin.
Min största invändning rör att det är för mycket och för outvecklat. Och slutet, well… Jag har lite issues med det. Vi kan ta det i någon spoilerdiskussion kanske?

Johanna Lindbäck