Efter den fnissiga ”Flickan från tjugotalet” kastade jag mig på biblioteket.se för att låna nya Kinsella när jag läste om den. På svenska heter den ”Nya kontakter”, men jag tog det engelska originalet ”I’ve got your number”.

Den har en rörig och panikartad start. Poppy firar sin möhippa på ett tjusigt hotell. Hon äter middag med sina vänner som håller på att prova förlovningsringen just när brandlarmet går. I utrymningen försvinner ringen som är svindyrt arvegods från fästmannens familj. Inte bra! Poppy letar frenetiskt men hittar den inte, lämnar alla sina telefonnummer till hotellet och är allmänt hypernervös och jobbig. När hon sen står utanför hotellet snor en kille hennes mobil. Ny panik, för hur tusan ska hotellet kunna få tag i henne nu? Tur i oturen hittar hon en annan mobil i en sopkorg där bredvid (eh ja.., men så är det) och den tar hon. Hon måste ju kunna bli nådd! Den börjar genast ringa och hon svarar.

Poppy och mannen som ringer och vill ha tillbaka papperskorgtelefon eftersom den tillhör hans företag och sekreterare inleder en udda konversation. Poppy vill inte lämna tillbaka mobilen pga ringen, och mannen, Sam, går med på att vänta några dagar. Bara hon vb:ar allt som kommer till honom. Och det lovar hon ju.

Här och där är ”I’ve got your number” väldigt rolig och fnissig, det jag vill ha när jag läser Kinsella, men det är för långt mellan de tillfällena. Det blir dessutom en ännu rörigare intrigvändning än själva starten när Sams företag får massa problem som Poppy pga mobilen och vb:andet blir inblandad i. Alldeles för mycket bläddra, bläddra för mig mellan de glesa russinen i kakan. Och karaktären Sam? Han kunde inte vara liiite hårdare, träigare, okänsligare, eller? Bara lite.
Nja, alltså.

Johanna Lindbäck