Och inte bara i Norden, utan i Sverige. Tänk om Stockholm var en krigszon där allt hade slutat funka och man fick springa över Sergels torg, med fara för sitt eget liv, för att komma till vattenstationen. Och om man bodde i ett fint hus och ens föräldrar hade bra jobb, men sen insåg man efter ett tag att man inte kunde stanna kvar där för kriget skulle hålla på i flera år. Så man flydde med sin familj. Till Egypten.

Det väldigt effektiva i Janne Tellers lilla passformgivna bok ”Om det blev krig i Norden” är att hon landanpassar den. Det är mycket lätt att se bilden framför sig – springa över Sergels torg en iskall dag i november och vara rädd att bli träffad av kulor men man måste ju ha vatten. Lätt och läskigt, och det är ju precis det som är tanken. Allt i den jobbar för att vända på perspektivet. ”Vi” är nu ”dom”. Vi måste bli godkända av Egypten som flyktingar och vi måste bo i ett läger i denna väntan. Den tar flera år. Vi tycker det är skitjobbigt. Och när vi äntligen kommer ur lägret ska vi skaffa oss ett jobb. Vi kan ytterst lite arabiska så det är inte så många som vill anställa oss. Till slut börjar vi sälja hembakade kakor på torget. Vi som hade det där fina jobbet på departementet i Sverige och vi som hade det där fina huset! Vi som hade ett liv!
Nu har vi ingenting längre.

Jag vill absolut inte ha ingenting. Jag vill absolut ha allt precis som jag har det nu. Här i Sverige.

Den här boken skulle jag vilja ge till Sveriges högstadie- och gymnasieskolor i julklapp för här har vi ett brännande tema att jobba med under vårterminen. Smacka in 3 veckor på en gång.

Men jag skulle framförallt vilja ge den till 10% av Sveriges röstberättigade befolkning. Eller hur många det nu är enligt den senaste undersökningen. Alla som är ”vi” i förhållande till ”dom”. Varsågod, god jul. Släpp järnröret och plocka upp en bok.

Tidigare i höstas hade vi ett måndagsmöte med Janne Teller.

Johanna Lindbäck